Vem var Emil i Lönneberga?

En dagisfröken frågade vid juletid vad den lille gossen i krubban hette och en unge svarade glatt:

”Emil i Lönneberga!”

Det var en av Astrid Lindgrens favorithistorier. Av alla hennes figurer var det illbattingen från Katthult som låg närmast hjärtat. I honom destillerade hon ner det bästa från sin egen barndom i ett Småland, där vardagen var fantasins bränsle.

Emil somnade i skåpet

Leken ”Sicken blås”, till exempel, som var en populär och egen uppfinning hemma i Näs bondgård.

Eller det stora skåpet ute i verkstan, där hon lät Emil somna efter att ha ätit sig mätt på fläskkorv.

Eller drängen i grannsocknen som på frågan ”Vad hette våra första föräldrar?” i husförhöret svarade: ”Tor och Freja” – en replik som omsider hamnade i munnen på Katthults piga Lina.

Astrid hette Emilia

Någon har påpekat att Astrid tredjenamn faktiskt var ”Emilia”. Och att hon själv knappast var främmande för att göra hyss.

Som tonåring spökade hon bland annat ut sig till fin dam och knackade på i statarnas länga. Efteråt frågade en fru en annan:

”Fick ho komma in hos dej?”

”Nä, en vet ju allri va ett sånt pysche till fruntimmer kan dra in!”

Låste in sig på dass

Astrid Lindgren har även erkänt att hon som fyraåring låste in sig på dass, precis som Emil, en gång när hon var sur.

”När jag kom ut hade syskonen fått karameller. Jag sparkade med foten i riktning mot mamma, fördes ut ur salen och fick stryk.”

Politisk karriär

Andra har under 60 år försökt identifiera Emil med såväl brodern Gunnar, som gjorde både hyss och politisk karriär.

Men också med en morbror i Pelarnehult som var lite av familjens svarta får och dessutom hette just Emil.

Till de heta kandidaterna hör även en avlägsen släkting och latmask som precis som Emil fick sockenborna att samla ihop pengar till en Amerikabiljett. Parasiten vinkades av vid Vimmerby järnvägsstation under falska hedersbetygelser.

Bara några månader senare var han dock tillbaka i stan. Han hade inte tyckt att Amerika var så märkvärdigt, sa han.

Hopkok av figurer

Till de utpekade hör också författaren Albert Engström, som också var släkt med Astrid och bland annat serverade henne Emils replik efter att ha kysst lärarinnan.

Fast i Engströms originalhistoria handlade det om en rekryt som hälsade felaktigt på en officer:

”Men varför i herrans namn skyldrade ni gevär för korpralen?!”

”Det gjorde jag väl utå min godhet, kapten!”

För sanningen är förstås att Emil är ett hopkok av många personer, många historier.

Gick med mat till fattigstugan

Albert Engström gick som barn till fattigstugan med julmat, men det gjorde också Astrids egen mamma Hanna. Av henne fick Astrid höra om den hemska föreståndarinnan Regentan, hon som i böckerna döptes om till Kommandoran.

Det var också Hanna som hade sådan förskräcklig tandvärk med var och bölder, den som Lina sedermera ”ärvde”.

Emils pappas berömda snålhet var också Hannas. Om en grannfru kunde hon bitskt säga:

”Inte konstigt de har dålig ekonomi. Hon häller ju aldrig ur äggen ordentligt!”

Kunde tälja trägubbar

På Näs bodde också den snälle drängen Petrus ”Pelle” Larsson, som både kunde tälja trägubbar och visste hur man skor en kittlig häst. Fast det var inte han, utan en kollega i samma socken som på flickvännens förfrågan svarade:

”Jo, de där gifteriet som vi har talat om… Det tror jag vi tar och skiter i!”

Påhittig, slagfärdig, snäll.

Verkligheten i ständig förlovning med dikten, alltså. Ty sådant var ju Astrid Lindgrens författarskap.

Lappades ihop av pigan

Till ”Bröderna Lejonhjärta” hämtade hon inspiration från ett svart metallkors på kyrkogården i Vimmerby: ”Späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén. Döde 1860.”

Vid ett besök som ung journalist hos Ellen Key blev hennes väninna biten av hushållets Sankt Bernhardshund och lappades ihop av en piga som hette Malin, sittande under ett broderat tänkespråk av poeten Tomas Torild: ”Denna dagen ett liv” – tre pusselbitar som alla senare skulle dyka upp i berättelserna om Saltkråkan.

Ida var Astrids farmor

”Madicken” var egentligen barndomskompisen Anne-Marie Ingeström som bodde i en burgen villa bara fem minuter bort. ”Ida” var namnet på både Astrids farmor och bondgårdens tvätterska. ”Bullerbyn” var pappa Samuel Augusts barndomshem Sevedstorp. Och så vidare.

Pappa, förresten…

Ska man trots allt envisas med att försöka utpeka en Emil, blir det nog ändå den älskade fadern. Ända till sin död kunde ”Sammelagust” ringa till dottern i Stockholm och nyfiket undra:

”Hur går det för Emil? Har han gjort nåre nye hyss?”

Förmodligen för att han kunde identifierade sig så starkt med den godhjärtade busgrabben. Precis om Emil var han påhittig, slagfärdig, snäll och livad för affärer. Under en enda augustinatt hade den unge Samuel August fångat 60 tjog kräftor på egen hand.

15 öre över

Som grabb hade han också drömt om att äga egna djur. Det krävdes femtio öre för att kunna inhandla de två kaniner som skulle utgöra farmens startkapital. De rike grosshandlaren Sörensen erbjöd fem öre grinden som han följde med ända fram till kyrkan.

”Och tänk” sa Samuel August ”de visade sig va tretton grinnar!”

När en åhörare påpekade att det då blev femton öre över, hade Samuel August nästan blivit lite sur:

”Det lät som om han tyckte jag skulle ha dem kvar sjuttio år senare!”

Albert Engström påstod skämtsamt att ortsnamnet ”Vimmerby” kom från ”Vi märrabytare” och Astrids pappa mindes hästar, kor och brandsprutor som bytt ägare ett halvsekel tidigare.

Dopad med arsenik

Dessutom var Samuel August på Näs en lysande berättare, något som utan tvivel gick i arv till dottern.

En favorithistoria handlade om prästen som klagade på att kalvskinnet han fått i tionde var för litet. Bonden svarade:

”Jamen, det räckte åt kalven!”

Eller den om hästhandlaren som dopat sitt objekt med arsenik före försäljningen och nu råkade springa ihop med den olycklige bonden:

”Nå, hur är det med märra, då?”

”Jo tack, ho börjer o kunne sitta upp ett par timmar om dan nu.”

Barnet var inte planerat

Det kan ibland kännas som om hela Astrid Lindgrens barndom var ett enda insamlande av fakta och historier till en blivande författarkarriär.

Därför känns det lite märkligt att höra att Emil – precis som Astrids son Lasse, född i lönndom i Köpenhamn – inte alls var något planerat barn.

Förvånad över nedkomsten

Katthults skräck föddes i själva verket under ett vredesutbrott.

Astrid skulle sitta barnvakt åt treåriga barnbarnet Karl Johan Nyman. Pojken var ledsen och omöjlig att trösta.

”Till slut skrek jag med mina lungors fulla kraft: Vet du vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?!”

Barnet tystnade omedelbart. Stirrade storögt. Satte sig lugnt ner för att höra sagan om den märklige Emil, som just i detta ögonblick föddes till världen, komplett med mysse, bysse, lillasyster och bondgård – och med tiden skulle översättas till 52 språk och sälja över 30 miljoner böcker.

Astrid var minst lika förvånad över nedkomsten som den lätt chockade treåringen:

”Vem Emil var hade jag själv ingen aning om, och jag brydde mig i det längsta inte heller. Men rätt som det var, utan att jag vet hur det gick till, började han göra hyss. Det gick inte att hejda honom.”

Emil kan ha skaffat barn

Många år senare skulle Astrid Lindgren bekänna för mästerfotografen Lennart Nilsson att hennes figurer fortsatt att leva långt efter det att hon slutat skriva om dem:

”Det kan ta tio, tjugo år utan att jag tänkt på dem, och så dyker de plötsligt upp ur det förflutna. Karlsson på Taket kan ha gift sig, Pippi och Emil skaffat barn, någon kanske till och med dött. De lever sitt eget liv. Jag har ingen makt över dem längre.”

Då kom tårarna

Astrid hade aldrig satt sin fot i socknen Lönneberga, när hon en senvintergryning 1963 slutligen fattade blyertspennan och stenograferade början på historien, som vanligt med ryggen mot sänggaveln, medan Stockholm sakta vaknade till sans utanför sovrumsfönstret på Dalagatan 41.

”Ibland när jag kröp i säng om kvällarna, kunde jag ligga och tänka: Oh, gud om det ändå snart var morgon, så jag fick börja skriva igen!

Jag skrev i glädje och var vanvettigt koncentrerad i den värld jag vistades i. Så låg jag en morgon och upptäckte att nu, nu skriver jag det sista ordet på Emil i Lönneberga.

Nu lever jag inte mer i Katthult, tänkte jag och då kom tårarna.”

”Fast” tillade hon lätt urskuldande ”jag var visst lite nedtagen av en influensa också…”

Vände om

Så småningom beslöt sig Astrid Lindgren ändå för att åka till det Lönneberga, där hennes själ vistats under intensiva månader.

Det första hon såg på kyrkogården var en gravsten med Emils mammas namn.

”Men då vände jag, för jag ville inte hitta Emil också.”

Läs också: Osannolika livsöden ur vår svenska historia