Jag föreställde mig att gårdsbilden skulle komma att se ut som ett fängelse. Med höga stängsel, kanske med taggtråd överst, så som det brukar se ut på slutna anstalter. Långt ifrån Bullerby-idyllen. Det blev till slut mycket stiligare på min föräldragård i form av 700 meter trästaket med eltrådar, fem grindar och två färister. Stiligare, men inte desto mindre upprörande. För det här handlar så klart inte om estetik. Instängslingen av gårdsplanen är långt ifrån frivillig. Svenska grisföretagare har tvingats lägga 1 miljard svenska kronor på att stängsla in sina egna gårdar för att kunna hålla okontrollerade skadegörare borta. Det gäller vildsvinen, som genom riksdagsbeslut anses ingå i den svenska faunan. Stängslingen tillför inte någon form av mervärde till produktionen. Det ger enbart möjlighet att flytta grisar från en zon belagd med restriktioner till ett slakteri under en krissituation.
Om svensk politik vill ha en stor och okontrollerad vildsvinstam borde staten också stå för konsekvenserna och vara med och finansiera skyddsåtgärderna. Sedan utbrottet av afrikansk svinpest hos vildsvin nordost om Fagersta den 6 september 2023 är den fruktade virussjukdomen inte längre blott ett teoretiskt hot. Utbrottet nära den ryska gränsen i Finland den 30 juli i år är en påminnelse om den tickande bomb vi har att göra med, och som fortfarande är utan kontroll. Ett nytt forskningsprojekt vid SLU, vars syfte är att bidra till att stärka skyddet av Sveriges grisproduktion, visar att grisföretagarna har agerat på utbrottet genom att skärpa smittskyddet och samtidigt bibehålla framtidstron. En kraftigt minskad vildsvinsstam och bättre kontroll av matavfall pekas ut som viktiga åtgärder för att långsiktigt skydda svensk grisproduktion.
Efter utbrottet av afrikansk svinpest har LRF tidigare krävt att vildsvinsstammen ska minskas med 90 procent. Det tydligaste jordbrukspolitiska utspelet under valrörelsen kom oväntat från Socialdemokraterna som ville se en kraftig minskning. Det finns anledning att vara självkritisk i hur branschorganisationer har drivit frågan. Frustrationen över att allt arbete som har lagts ner inte har gett mer konkret resultat lyftes i flera motioner på LRFs riksförbundsstämma. Frågan är vilken produktionsinriktning som hade klarat, och tolererat, en liknande kostnadsökning utan ens ett symboliskt statligt stöd eller högljudda protester.
Självklart behöver grisbönder, som alla andra bönder, göra sin del för beredskapen och smittsäkerheten. Men om den svenska livsmedelssäkerheten ska stärkas och livsmedelsproduktionen ska öka behöver det gemensamma göra sin.
