Sverige har i mer än 25 år tillämpat EU:s ramdirektiv för vatten på en svensk översättning som riskerar att ha förvanskat hela rättstillämpningen. I den engelska originaltexten står “socio-economic needs”. På danska, tyska och franska pekar begreppet åt samma håll: socioekonomiska behov. Men i Sverige blev det ”samhällsekonomiska behov” – en formulering som har gjort rättstillämpningen snävare, hårdare och mer ensidigt ekonomisk än vad direktivet rimligen avsåg.
Det är ingen akademisk detalj. Socioekonomiska behov omfattar sociala, lokala och ekonomiska värden: försörjning, beredskap, kulturmiljöer, lokal energiförsörjning och möjligheten att bo och verka på landsbygden. Samhällsekonomiska behov har däremot ofta reducerats till en kalkyl där kronor vägs mot kronor – och där människors verklighet försvinner ur ekvationen. När språket blir för snävt blir också besluten för snäva.
Följden blir brutal för småskalig vattenkraft. Familjeägda kraftverk, kvarnar och lokala dammar kan ha begränsad nationell elproduktion men stor betydelse för lokal elberedskap, brandvatten, vattennivåer, kulturhistoria och landsbygdsföretagande. De är ofta en del av bygdens historia och infrastruktur, inte anonyma anläggningar på ett kalkylblad. Ändå riskerar dessa värden att köras över när myndigheter lutar sig mot den svenska formuleringen.
Det är särskilt anmärkningsvärt i en tid när Sverige talar allt mer om beredskap, robust energiförsörjning och lokala lösningar. Samtidigt pressas fungerande småskaliga kraftverk mot nedläggning eller orimligt kostsamma omprövningar. Det är en politik som säger en sak i högtidstalen och gör något annat i tillståndsprocesserna.
Det allvarliga är inte bara att översättningen gjordes. Det allvarliga är att problemet under lång tid har påpekats av branschföreträdare, jurister och remissinstanser utan att rättas till. Efter alla varningssignaler går det inte längre att skylla på okunskap. När staten känner till en möjlig felöversättning men ändå låter den styra beslut som kan knäcka enskilda verksamheter, då är det inte längre ett misstag. Då är det ett ansvar.
Sverige har i praktiken skapat en hårdare ordning än vad EU-rätten kräver. När andra språkversioner pekar mot ett bredare socioekonomiskt perspektiv bör Sverige inte fortsätta använda en tolkning som slår sönder fungerande verksamheter, lokala värden och kulturmiljöer. Miljöhänsyn är viktig, men den får inte användas som täckmantel för att blunda för andra samhällsvärden som direktivet faktiskt ger utrymme att väga in.
Regeringen måste nu sluta ducka. Den svenska översättningen av artikel 4.5 i vattendirektivet bör granskas juridiskt, begreppet “socio-economic needs” klargöras på EU-nivå och småskalig vattenkraft sluta behandlas som ett hinder som ska bort. Det räcker inte med fler utredningar som samlar damm. Det krävs ett tydligt politiskt besked om att lokala energivärden, beredskap och kulturmiljöer faktiskt ska väga tungt.
En rättsstat kan inte fortsätta fatta beslut på en formulering som riskerar att vara fel i sak och förödande i konsekvens. Det här är inte längre en fråga om byråkrati. Det är en fråga om ansvar – och om regeringen tänker ta det innan ännu fler små kraftverk, kulturmiljöer och lokala resurser försvinner för gott.
Magnus Edvinsson, ordförande Alsteråns Kraftverksförening ek för
