Sverige står inför en gigantisk elektrifiering samtidigt som slagordet ”hela landet ska leva” upprepas som ett politiskt mantra. Men samma stat som hyllar lokal beredskap och grön energi driver en myndighetsutövning som slår undan benen för landsbygdens egen elproduktion. Det är dags att belysa ett splittrat lagsystem där paragrafrytteri tränger undan sund logik.
Låt oss jämföra två verksamheter på den svenska landsbygden:
1. En lantbrukare som monterar solceller på sitt ladugårdstak. Prövningen sker framför allt utifrån bygglov, strandskydd eller jordbruksstöd. Här finns en lagstiftning som erkänner att jordbrukets långsiktiga bärkraft är ett väsentligt samhällsintresse. Solcellerna åker snålskjuts på jordbrukets status: de stärker gårdens ekonomi, godkänns snabbt och hyllas som grön omställning.
2. Ett småskaligt vattenkraftverk strax intill behandlas annorlunda. Här kliver myndigheterna in med miljöbalkens hårdaste kapitel och EU:s vattendirektiv i ryggen. Trots att kraftverket levererar stabil el dygnet runt, skapar lokal krisberedskap och bär på kulturarv, stämplas det uteslutande som ett ”miljöingrepp”. Lokala nyttor väger lätt mot strikta ekologiska normer. Resultatet? Orimliga krav på miljoninvesteringar som tvingar ägarna att stänga ner.
Situationen är absurd: el är exakt lika nödvändig för samhället som mat. Båda verksamheterna skapar lokal krisrobusthet, försörjningsförmåga och företagande. Men lagen behandlar dem olika.
Systemet blundar för helheten
EU:s vattendirektiv kräver god ekologisk status i alla vattendrag och översätts till nationella miljökvalitetsnormer (MKN). Havs- och vattenmyndigheten samt länsstyrelserna är bundna att sätta ekologin främst. Undantag för ”samhällsviktig verksamhet” beviljas bara för stora anläggningar. Den lokala elproducenten hamnar i kläm i byråkratin:
- Solcellen ger el när solen skiner, men hjälper föga en smällkall och mörk vinterkväll.
- Den småskaliga vattenkraften ger el när den behövs – men anses vara ett ”hinder” i myndigheternas statistik: att den inte är tillräckligt stor på nationell nivå.
Vi har alltså tre statliga mål som kolliderar i ett politiskt haveri: miljömålen driver på för stängning, energimålen skriker efter mer lokal el och landsbygdsmålen kräver fler företag utanför storstäderna. Dessa mål är inte samordnade i lagen.
Myndigheterna gör vad lagen säger, men lagen är fel. Om politikerna menar allvar med att hela landet ska leva krävs tre konkreta reformsteg:
- Skriv in landsbygds- och energinytta i miljöbalken: lagen måste erkänna att lokal elproduktion och beredskap är samhällsintressen som ska vägas mot miljöpåverkan vid tillståndsprövning.
- Nyttja EU-reglernas utrymme för ”kraftigt modifierade vatten” (KMV) för kulturhistoriska dammar där samhällsnyttan är uppenbar.
- Vattenmyndigheter och länsstyrelser ges i uppdrag att värdera trygg energiförsörjning och lokal utveckling i sina bedömningar – inte bara räkna fiskvägar.
Myndigheterna försämrar en fungerande befintlig infrastruktur. Det är hög tid att ge den småskaliga vattenkraften samma erkännande som solcellerna på ladugårdstaket. Sluta straffa landsbygdens egna kraftkällor – ändra lagen. Nu.
Johan Hillström, ordförande Västsvensk Vattenkraftförening
