Få samhällsgrupper har varit så politiskt framgångsrika som lantbrukarna, konstaterar historieforskaren Fredrik Eriksson. Han har studerat bönders representation i svensk politik under 1900-talet med fokus på högern.
– Jordbruk är inte vilken industrigren som helst utan har betraktats som modernäringen. Det är en av anledningarna till att jordbrukare har haft lättare att artikulera sina intressen, säger han.
En annan förklaring är att Sveriges valsystem i hög utsträckning har premierat lantbrukare. En bit in på 1900-talet baserades rösträtten på inkomst eller kapital, vilket gynnade den jordägande delen av befolkningen.
Unikt hög bonderepresentation
Den höga andelen självägande bönder är också en viktig förklaring till att Sverige sticker ut i ett europeiskt sammanhang, enligt historiken Joakim Scherp. Medan bönder i stora delar av Europa arrenderade mark av adeln hade svenska bönder i högre grad en direkt relation till staten och kronan, vilket gav dem en starkare politisk ställning. Under flera hundra år utgjorde bondeståndet en fjärdedel av riksdagen.
– Sverige är nästintill unikt i Europa med ett eget bondestånd som var representerat i riksdagen under så lång tid. Även om bönderna inte alltid hade tillträde till de mest inflytelserika utskotten var de en viktig del av beslutsfattandet. Inte minst i frågor om skatter där deras stöd ansågs avgörande, säger Joakim Scherp, docent i historia verksam vid Riksdagsbiblioteket.
När tvåkammarriksdagen infördes 1866 var 70 procent av befolkningen jordbrukare. De dominerade samtidigt andra kammaren med drygt hälften av platserna. Räknas även första kammarens godsägare in var representationen ännu större. Böndernas starka tradition av organisering bidrog till att behålla politiskt inflytande trots att jordbruksbefolkningen krympte under 1900-talet. Runt 1960 var endast omkring 12 procent jordbrukare, men de utgjorde fortfarande drygt en femtedel av ledamöterna i andra kammaren.
Flest bönder hos C och M
Traditionellt har lantbrukarna främst varit samlade i två partier – Centerpartiet och Moderaterna. Inom Moderaterna var deras ställning länge så stark att det fram till 1981 fanns en bestämmelse om att minst en jordbrukare skulle sitta i partistyrelsen. Folkpartiet hade ett mindre antal lantbrukare bland sina riksdagsledamöter och Socialdemokraterna ännu färre.
I dag ser bilden annorlunda ut. Jordbrukarnas andel av befolkningen är nere på 1,5 procent och bönder utgör bara omkring en halv procent av riksdagen. I valet 2022 blev Sverigedemokraterna det största partiet bland lantbrukare, men trots det saknar partiet lantbrukare i riksdagen. Klart flest kandidater som titulerar sig som lantbrukare på valsedlarna finns fortfarande inom Centerpartiet.
”Romantisk syn på jordbruk”
Dagens svaga representation av aktiva lantbrukare i riksdagen är problematisk enligt Fredrik Eriksson.
– Det finns en lätt romantisk syn på jordbruk. Men till syvende och sist handlar det om den viktiga frågan om beredskap kontra import som har funnits med under hela 1900-talet.
Lantbrukets produktionsförutsättningar behövs i diskussioner om exempelvis företagande och klimatförändringar anser han.
– Utan jordbrukare i riksdagen får man en sämre insikt om jordbrukets produktionskrav. Då riskerar den frågan att försvinna och det tror jag är farligt.
Hur ska lantbrukarkåren väga upp för detta?– Jag tror att man ska försöka engagera sig i de politiska partierna eller via organisationer som LRF. Men det är skillnad på att vara en utomstående organisation. Om intressena inte finns i de politiska partierna kan det bli problematiskt, säger Fredrik Eriksson.
Från hundratals till enstaka bönder
Från medeltiden till 1866 hade Sverige en ståndsriksdag med fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Ståndsriksdagens storlek varierade över tid men bönderna hade alltid en fjärdedel av ståndsrösterna.
Tvåkammarriksdagen infördes 1866 och bestod av en folkvald andra kammare där många bönder satt och en första kammare som främst representerade samhällets mer välbärgade grupper, som godsägare.
Vid övergången till enkammarriksdag 1971 var den totala andelen lantbrukare i riksdagen 18 procent (andelen yrkesverksamma inom lantbruket var 8 procent av Sveriges befolkning). Därefter är det svårare att följa lantbrukarnas representation då yrkesbakgrund inte redovisas systematiskt.
Under den senaste mandatperioden har endast ett fåtal riksdagsledamöter haft anknytning till lantbruket och bara John Widegren har haft sin huvudsakliga försörjning därifrån.
