Trots att han nyligen fyllt 82 år är Sven Wollter mer aktiv än någonsin. Utöver att vara aktuell med danska filmen Våga älska där han spelar mot Danmarks grand old lady, Ghita Nørby, har han premiär med pjäsen Driving Miles på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Pjäsen regisseras av Eva Bergman som också var gift med pjäsens författare, den nyligen bortgångna Henning Mankell.
Dessutom släpps hans romandebut, Hon, han och döden i början av mars.
Vi ses på Gunnarssons kafé på Södermalm i Stockholm. Med sin karakteristiska hesa röst är Sven Wollter svår att inte lägga märke till. Under samtalets gång är det många som hälsar och Sven hejar glatt tillbaka. När han inte repeterar i Göteborg delar han sin tid mellan Stockholm och Luleå.
– Jag har en stark förankring till Luleå. Min hustru, radiojournalisten Lisa Wede, arbetar på Norrbottens radio. Jag har också en stor kärlek till Norrbottensteatern där jag spelade i Drömspelet.
– När jag bestämde mig för att jag skulle pensionera mig i år gjorde jag också en plan för att besöka de teatrar som varit betydelsefulla för mig. Norrbottensteatern var en av dem tillsammans med Östgötateatern, Riksteatern och Stockholms stadsteater.
– Och nu är det dags för Göteborgs stadsteater där jag gör Driving Miles, en berättelse om Miles Davies genom ögonen på en norsk skrothandlare. Den handlar om livet och musiken på ett mycket Mankellst sätt.
Nu finns tiden
Och nu debuterar du alltså som romanförfattare. Hur kommer det sig att du inte skrivit en roman förrän nu?
– Jag har inte haft tid. Att kombinera olika typer av konstnärlig verksamhet är inte så lätt. Jag har arbetat så oerhört länge och mycket som skådespelare att jag inte har kunnat koncentrera mig på något annat.
– Men jag har ju skrivit två böcker tidigare, om än inga romaner. Med den ena, Bakljus, fick jag visserligen fick hjälp, men Pojke med pilbåge – eftertankar i ord och bild, skrev jag helt själv. Efter det hade jag grava abstinensbesvär i skrivtarmen, så när jag fick den här idén var det bara att sätta igång.
Vad handlar din roman om?
– Det är ett slags kärlekshistoria om skiljevägar och möten. En berättelse om två människor varav den ena får en diagnos.
Även om grundhistorien präglas av realism har romanen också en magisk dimension. Sven Wollter säger lugnande att det inte är värre än sådant man kan se på bio eller läsa i bibeln. Fantasin är bra på att flyga, konstaterar han.
Redan arbetar han med sin andra roman, som just nu är på ”materialsamlarnivå”.
– Den går under arbetstiteln Elsies resa och handlar om en bondedotter från Ångermanland som blir städerska i Stockholm. Innehållet i huvudet bara rullar på. Det är bara att hänga med.
Vän med många stjärnförfattare
Sven Wollter är personlig vän med många författare som han också inspireras av, eller försöker härma så gott han kan, som han själv skämtsamt uttrycker det. Han nämner särskilt P.O. Enquist, Lena Andersson, Kristina Lugn och Aino Torsell.
Skrivprocessen beskriver han i första hand som ett strukturerande.
– Allt ligger och skvalpar i min ostrukturerade hjärna, men när jag sedan börjar skriva strukturerar det sig efter hand. Förr var det där ett helskotta med skrivmaskin och tippex. Det där tomma pappret man alltid var tvungen att börja med. Med den nya tekniken går det väldigt mycket lättare.
Du har en väldigt intensiv vår framför dig. Har du bestämt dig för att du slutar efter det här?
– Ja, det är klart av mycket enkla och naturliga skäl. Min hustru pensioneras 27 september i år och då ska vi se till att få några år tillsammans i bästa fall.
– Min plan nu på slutet av mitt yrkesliv är väldigt enkel och mänsklig. Jag vill göra några sista saker som jag tycker om, inför och med människor som jag tycker om och som jag fått mycket glädje av i livet.
Själva åldrandet är ingenting Sven Wollter fruktar. Även om han inte längre kan göra det fysiska nummer han gjorde förut erbjuds han fortfarande karaktärsroller där nya sidor av hans konstnärskap kan visas upp.
– Det är obegränsat, uttrycken är oändliga. Vad som ligger i åldrandet är framförallt att bära med sig den egna historien. Att åldras är ju en lycka. Om jag inte åldrades så vore jag nämligen död.
– Många frågar om det inte är jobbigt att åldras och jag svarar nej, här står jag och kan snacka och tänka och allt möjligt. Det man är rädd för är att det ska ta slut här uppe, säger Sven Wollter och knackar sig på huvudet.
Han menar att det finns en otålighet med äldre människor som har att göra med de ökade effektivitetskraven på unga människor.
– Vad innebär det att vara gammal? Att man går långsamt, är stel i fingrarna och är tankspridd eftersom vi har så mycket erfarenhet och tankar, inte minst på döden, som korsar varandra i våra hjärnor.
– Jag hade en replik i Kristina Lugns pjäs Kvinnorna vid Svansjön som löd: ”Det måste väl i allsin dar finnas något annat att ta sig för i parentesen mellan evigheten och evigheten än vara halvdöd?”. Det tål att tänka på. När man tänker på det kan man också inse att man har råd att vänta på en gammal människa som fumlar med sina rabattkuponger vid snabbköpskassan. Man kan till och med le eller säga hej.
Föreläser för äldre
Efter sin roll som Alzheimerssjuk i En sång för Martin 2001 har han också föreläst en hel del för äldre. Uppdragen lär inte bli färre efter nya filmen Våga älska, som är något så ovanligt som en kärlekshistoria med äldre människor i centrum.
– Jag har tagit till min uppgift att försöka stärka äldre människors självförtroende. Inte så mycket för mig personligen då jag på grund av mitt yrke lyckats hävda en stark integritet.
– Jag brukar säga åt dem som lyssnar när jag föreläser att de ska kräva rätten att leva så länge som de orkar och har lust. Att komma ihåg att de aldrig blir vackrare än vad de är just nu eftersom deras liv är avtecknade på deras kroppar. De bär med sig sina liv. Det är vackert.
– Att en rosenröd, slät tonårsperson betraktas som vackrare är bara konvention. Själv tycker jag att jag är vackrare än någonsin. Fast jag är lite fet. Därför att här sitter mitt liv och det är bra, säger Sven Wollter och nyper sig i magen.
Vi avslutar våra koppar kaffe och går ut i Stockholmseftermiddagens vinterkyla. Dagen efter ska Sven ta tåget västerut igen. Det är snart dags för premiär.
Älskar att segla
Namn: Sven Wollter.
Aktuell: Med filmen Att våga älska (som hade premiär 29 januari), pjäsen Driving Miles av Henning Mankell på Göteborgs Stadsteater (premiär 12 februari) samt romandebuten Hon, han och döden som släpps på Ordfront förlag 8 mars.
Bor: På Södermalm i Stockholm och i centrala Luleå.
Ålder: 82 år.
Familj: Hustrun Lisa Wede, barnen Ylva (1962-1992), Stina Wollter, Lina Wollter, Karl Seldahl och Magnus Lindgren.
Fritid: Segling har alltid varit min stora passion vid sidan om teatern.
Men nu är det att skriva något mer som kanske kan bli en bok.
5 roller vi minns
- Gusten (Hemsöborna, TV-serie från 1966. Spelar den sturske Gusten, som inte vill att Carlsson ska ta över skärgårdshemmanet).
- Rasken (Raskens, TV-serie från 1976 om soldaten och torparen Gustav Rasks hårda liv tillsammans med hustrun Ida, som spelas av Gurie Nordwall).
- Kriminalinspektör Jarnebring (i TV-serien Profitörerna och filmerna Mannen från Mallorca och I lagens namn)
- Den rike Axel Flogfält i Änglagårdfilmerna.
- Kommissarie Van Veeteren (i flera filmer och TV-serier som baserats på böcker av Håkan Nesser).
Av ANNA HÅKANSSON
