Ulrika väcker liv i farmor och farfars tornedalsgård

Ulrika Falk Mörtberg visar runt i släktgården i byn Ruskola, utanför Övertorneå. Hon stannar till i 11-åriga dottern Vidas rum och lägger handen på en svart, gammal strömbrytare. 

Intill dörrkarmen har timmerväggen befriats från lager av tapeter och i stället behandlats med linolja.

– Huset är byggt 1833 och var på väg att förfalla när vi tog över så här finns alltid projekt att ta tag i, säger Ulrika.

Det är en traditonell tornedalsgård, byggd som en fyrkant runt en gårdsplan. Det gav skydd för det hårda vädret som är typiskt för Tornedalen vintertid – med sträng kyla, kraftig blåst och snö. 

Älskar platsen

För åtta år sedan lämnade Ulrika Luleå för att flytta hit, till sina rötter. 

Tre år senare sålde maken sin släktgård i Skäret utanför Luleå där hans familj hade bott i fem generationer. Nu bor de i Ruskola tillsammans med sin dotter.

– Jag älskar det här stället och den här platsen. Det är svårt att uttrycka i ord men det är en väldigt trygg plats att bo på och växa upp i. Det känns som ett hem, säger hon och tittar på maken som nickar instämmande.

Som liten bodde Ulrika med sina föräldrar i en annan del av byn. Men varje dag cyklade hon till gården där hon nu bor, som tidigare ägdes av hennes farmor och farfar.

– När man kommer till den här gården känner man sig omfamnad, som att huset önskar en välkommen. Det är en ynnest att vi får ta hand om det nu, så att det inte bara står och förfaller.

Renoverar i lugn takt

Paret har tagit sig an renoveringsprojekt efter renoveringsprojekt och inser att det kommer att hålla dem sysselsatta under lång tid. 

Ingen av dem är intresserad av att ha ett fulländat och helt perfekt hem. Det ska däremot vara ett varmt hem där alla trivs.

– Det ska vara lustfyllt att hålla på, och det är det också oftast. Det är fint att få vara med i processen när någonting växer fram och känna att vi är med och tar hand om något och bevarar det, säger Ulrika.

De är måna om att ta sig an projekten med förnuft och att göra det i sin egen takt för att inte förlora varandra under resan.

– Vi har våra krockar, men jag tycker att vi förlikar oss, säger Jan-Erik.

– Ständiga diskussioner är det ju. Ett sådant här projekt kan verkligen förstöra en relation, vår räddning är väl någonstans att vi inte har bråttom, säger Ulrika.

Målning som förlaga

Hon ser det som en styrka att de lyckats balansera renoveringen med familjelivet.

– Man kan inte bara renovera sig genom somrarna. Vi har fokuserat på renovering i några veckor och sedan gjort saker med Vida och med familjen. Och det tänker jag är jätteviktigt, säger Ulrika.

De renoverar så byggnadsvårdsmässigt som möjligt och utgår från en gammal målning av byggnaden som i dag hänger i den nybyggda farstun.

– Vi tittade på den när vi bestämde hur panelen ska se ut, berättar Jan-Erik.

”Husets hjärta”

Köket där den stora härliga bakugnen står är cirka 50 kvadratmeter stort. Jan-Erik visar hur man rakar ner glöden och sedan stänger luckorna så att glöden fortsätter att värma.

– Det här är husets hjärta. I den här ugnen har vi bakat både småbröd och pizza, berättar Ulrika.

Nu är också konverteringen från direktverkande el till vattenburen värme utförd.

– Vi har hittat specialgjorda element som ska passa till fönstren. Så nu har vi jordvärme och det är en helt annan komfort i huset i dag, säger hon och fortsätter:

– Vi insåg ju att när vi fick ärva det här så gick det inte att ha det här stället bara som fritidshus. Det höll på att förfalla. Det behöver kärlek, omsorg och vård. Och det försöker vi att ge nu, säger hon.

Ulrika var också lite av en pionjär när hon drog i gång yogaverksamhet i byn Hedenäset. Bland annat hade hon en grupp manliga älgjägare som tränade tillsammans där.

– En fantastiskt fin och positiv grupp som det var roligt att träffa varje gång, säger hon.

Vilsam miljö

I dag har hon tagit paus som yogalärare.

– Under pandemin gick det inte att hålla liv i det. Jag försökte med onlineyoga men det blev inte samma sak. Då hade jag undervisat sedan Vida var tre månader och kände att jag gärna ville göra någonting annat.

Hon hittade ett jobb på biblioteket i Övertorneå.

– I dag har jag ett jobb där jag känner att här vill jag vara och arbeta livet ut. Sedan får vi se om jag tar upp yogan. Just nu är det rätt fullt upp, både med ordinarie jobb och med de projekt som vi har här hemma i Ruskola.

Konstnärlig och praktisk

Jan-Erik är konstnär och arbetar mycket i trä. Hans pappa var snickare och Jan-Erik har själv undervisat i trä och metall. Han är också utbildad plåtmekaniker i botten så han har en del värdefull kunskap med sig i bagaget.

– Jag visste ju direkt var det fanns läckage. Så vi började med att fixa skorstenarna och kolla igenom så att det fungerade. Sedan var ju taket viktigast. Efter det har vi kikat på värmen i huset. Vi har isolerat utifrån med 50 millimeter tjock isolering och sedan vindmatta ovanpå det så att det inte blåser in. Och sedan ny panel runt om, berättar han.

Himlen mörknar och mycket av ljuset inne försvinner samtidigt. Hunden Rapp blir orolig av det annalkande åskovädret och det avlägsna mullret blandas med väggklockans tickande.

– Vi kan gå över till andra sidan och titta lite där, säger Ulrika.

Som ett museum

Det andra huset på gården byggdes i slutet av 1700-talet och står alldeles intill deras boningshus. Här finns en vacker jordkällare under själva byggnaden och inne i huset samsas en uppsjö av gamla föremål.

– Ja, här har vi inte ens börjat. Det här tror jag nog att vi kommer att lämna till nästa generation, säger Ulrika.

Att gå runt i huset är lite som att vandra i ett museum och uppe på loftet finns ännu mer sparat. Det är allt från smidda lås och verktyg till bjällror och seldon. Allting från en annan tid.

– Under andra världskriget var man tvungen att låna ut det här huset till soldater i samband med mobiliseringen vid gränsen mot det då krigsdrabbade Finland. Det var nog kallt och dragigt så det var nog då man satte upp papper på innerväggarna för att få det lite varmare, säger Ulrika. 

Där finns allt från gamla hästlokor och sågar till handgjorda skidstavar.

– Och här är ett helt seldon. Det är bara upphängt här. Det skulle man kunna sela en häst med på en gång, säger Jan-Erik.

Nära älven

Nu får dottern Vida, precis som mamma Ulrika, växa upp invid Torne älv som flyter förbi och utgör gränsen mot Finland. För Jan-Erik som växte upp utanför Luleå blev närheten till älven någonting nytt.

– Det är helt underbart med friskheten och doften man får från älven när man kommer ner dit. Och mötet med vattnet är så uppiggande. Jag brukar gå ner dit på morgonen och sedan gå upp och ta kaffe och sitta i myggtältet som vi har på tomten, säger han.

Efter att ha levt hela sitt vuxna liv i närheten av Luleå har Ulrika plockat upp Övertorneådialekten igen.

– Den har nog bott i mig hela tiden. Men när man är borta så slipas sådant av utan att man tänker på det. Nu när jag bor här kommer den fram och det känns naturligt att prata på det sätt som man har gjort när man växte upp. Det är också att komma hem, säger hon.