Vi ska skydda biologisk mångfald. Men vi måste samtidigt säkerställa att Sverige kan producera den mat och de råvaror som vårt samhälle behöver. Ett robust jord- och skogsbruk är inte bara en näringspolitisk fråga utan också en fråga om beredskap, försörjningstrygghet och nationell säkerhet.
I dag är det ofta den som brukar marken som får bära den ekonomiska risken när samhället vill uppnå gemensamma miljömål. Förbud eller långtgående inskränkningar kan få stora konsekvenser för enskilda, samtidigt som nyttan tillfaller hela samhället. Den balansen behöver diskuteras. De nya ersättningsreglerna vid ingripanden enligt artskyddsförordningen är en förbättring även om regeringen kunde gjort mer.
Det grundläggande problemet kvarstår emellertid - rätten att få bruka sin mark. Det innebär betydande utmaningar för skogsägarna. Likaså för livsmedelsproducenterna som också riskerar att få svårt att producera när olika direktiv ska sätta villkoren. Sedan tidigare har vi NAP:en som motverkat den småskaliga vattenkraften. Hur NRL:n ska implementeras är ett exempel på åtgärder som kommer ha en stor påverkan för många markägare i närtid.
Vi behöver därför bli bättre på att göra verkliga proportionalitetsavvägningar mellan miljömålen och den enskildes rätt att bruka sin mark. Miljöansvaret är gemensamt men risken har i alltför hög grad lagts på den som producerar vår mat och våra förnybara råvaror. Miljöåtgärder ska vara effektiva, men också rimliga i förhållande till dem som berörs.
Det finns skäl att mer systematiskt pröva det handlingsutrymme som EU-rätten ger medlemsstaterna. Art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet och vattendirektivet innehåller alla möjligheter till undantag och avvägningar under tydliga förutsättningar. Dessa bestämmelser finns därför att EU-lagstiftaren har erkänt att naturvårdens mål ibland måste kunna förenas med andra angelägna samhällsintressen. Är till exempel inte livsmedelsproduktion ett överordnat samhällsintresse? Likaså vår energiförsörjning?
Frågan är om Sverige fullt ut har prövat detta handlingsutrymme? Det borde vi göra men inte för att sänka miljöarbetet, utan för att hitta mer proportionerliga och rimliga lösningar där biologisk mångfald, livsmedelsproduktion, skogsbruk och vattenverksamhet kan utvecklas sida vid sida. Att titta mer på lokala förutsättningar och situationer borde vara självklart framför generella förhållningssätt.
Familjen Hyttstens tragiska fall borde därför bli startpunkten för nästa steg i svensk miljöpolitik. Sverige behöver en miljöpolitik som också stärker vår långsiktiga förmåga att producera livsmedel, energi och förnybara råvaror. I en tid då försörjningsberedskap och självförsörjning blivit strategiska frågor har vi inte råd att ställa dessa intressen mot varandra. För många är marken själva levebrödet. Det får vi aldrig glömma.
Martin Joelsson, riksdagskandidat (C) i Kalmar län
