Jag ser med oro på en utveckling som diskuteras allt för sällan när vi talar om landsbygdens framtid. Den handlar om den infrastruktur som människor på landsbygden själva har byggt upp och i generationer skött på helt ideell basis. Runt om i Sverige finns tusentals samfälligheter som ansvarar för b.la enskilda vägar, diken och invallning. Det finns också fiberföreningar och andra lokala ekonomiska föreningar som ser till att människor och företag kan vara uppkopplade. Dessa verksamheter är samhällsbärande. Men de bygger i stor utsträckning på en förutsättning som inte längre kan tas för given. Alla samfälligheter ska skötas och det kräver att det finns människor som har tid, ork och möjlighet att ta på sig styrelseuppdrag eller andra roller. Att även orka att engagera sig på föreningens årsmöten tar även tid och energi i anspråk. I många delar av gles- och landsbygden minskar befolkningen samtidigt som medel- och medianåldern är högre än i landet som helhet. När några eldsjälar lämnar styrelsen finns det kanske ingen yngre generation som kan ta över.
Vad händer då? För en samfällighetsförening kan en situation utan fungerande styrelse leda till att en syssloman utses av länsstyrelsen. Det innebär kostnader som de enskilda delägarna får bära. För en liten förening med begränsad ekonomi kan det snabbt bli en mycket besvärlig situation. För fiberföreningar, som ofta är ekonomiska föreningar, kan konsekvenserna bli ännu mer ingripande om föreningen inte längre kan uppfylla kraven på en fungerande styrelse och organisation. En fiberförening kan visserligen lyckas sälja sin anläggning. Risken är ändå att en verksamhet som byggts upp genom ideellt arbete till slut inte går att upprätthålla.
Om ingen längre kan sköta vägen, vem ser då till att den är framkomlig? Om fiberföreningen inte längre fungerar, hur ska företagaren på landsbygden kunna driva sin verksamhet? Och vad händer på sikt med jord- och skogsbruk och företag som är beroende av fungerande vägar och kommunikationer? Bättre förutsättningar behövs för att engagera sig ideellt fastslogs i en rapport av MUCF (2026) där 39% av föreningarna upplever bristande intresse av engagemang som en utmaning. Vi kan inte bygga ett samhälle där landsbygden förväntas bära allt större ansvar genom ideella krafter samtidigt som befolkningsunderlaget för att göra jobbet försvinner.
Här finns t.ex. lärdomar att hämta från Norge och deras långsiktiga distriktspolitik, där målet är att hela landet ska kunna vara befolkat och där åtgärder har riktats mot bland annat arbetsgivaravgifter och lokal nytta av naturresurser. Sverige behöver hitta lösningar som passar våra egna förutsättningar, men vi bör våga tänka större kring hur vi gör det möjligt att bo, arbeta och driva företag i hela landet. Här har samfällighetsföreningar spelat och fortsatt spelar en avgörande roll. Jag hade, om jag satt i regeringen, omedelbart initierat en statlig utredning om hur våra ideellt skötta, men också samhällsbärande funktioner, ska säkerställas i framtiden.
Landsbygden måste få leva och vara robust. Jag tror att hela Sverige mår bättre då. Vi behöver därför ta ett nödvändigt grepp om våra viktiga funktioner på landsbygden med målet att säkerställa förutsättningar för att kunna bo och verka i hela landet.
Martin Joelsson,
Ordförande vägsamfällighet och riksdagsersättare (C)
Läs mer: Stöd till vägföreningar på väg
