Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) vill ”återta” kontrollen över markanvändningen i norra Sverige. Historielöst så det smäller om det. Poängen är att rennäringen inte längre ska vara ett riksintresse. Det bromsar exploateringen av Norrland. Urbana ledarsidor och företrädare för kapitalstarka aktörer hejar på. Efter schismen mellan samebyar och SCA, där FSC användes som vapen, ligger det nära till hands för skogsbranschen att utlåta ett "halleluja"! En och annan skogsägare kan, av hävd, tänka sig hjälpa till med stämsången. Men jag tycker du ska akta dig för det. Väldigt noga.
Den skogliga debatten har gjort att rågången mellan skogsindustri och skogsägande blivit alltför otydlig. Därför tål det att påminnas om att för den ena kommer industrin först och skogsägandet som en följd av den. Virket ska fram för att industrin ska göra den vinst som behagar aktieägaren. För den andra kommer skogsägandet först, rätten att bruka den på andra plats och avsättning av virket sist. Så det ligger i skogsindustrins natur att jubla när hinder för dess framfart plockas bort. Idag rennäringen – i morgon...?
Lyssna i stället på argumenten för att ifrågasätta rättigheter som funnits långt före dagens marknadsekonomi och moderna stat: ”Rennäringen omfattar väldigt stora markområden men har begränsad ekonomisk betydelse”. ”Nationell tillväxt, energiförsörjning och industriell utveckling måste väga tyngre än äldre och lokala rättigheter.” Markerna förtjänar att användas mer effektivt.”
Politiker och kapitalister kommer inte att sluta driva tillväxt när rennäringen tvingats till avveckling. Vems marker och vems rättigheter tror du kommer läggas fram på spelbordet efter det? När staten eller stora ekonomiska aktörer pekar ut något som avgörande för rikets utveckling blir äganderätt och lokalt inflytande plötsligt mer förhandlingsbara. Därför får Ebba Buschs förslag konsekvenser långt bortom konflikten mellan renskötsel och industri. Ett demokratiskt samhälle måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att utveckling behövs och att människors rättigheter inte kan behandlas som tillfälliga hinder.
Den som inte bor söder om Dalälven må tänka att vad vi håller på med i Norrland kan kvitta. Få bor här och än färre blir det. När principen väl är etablerad – att vissa rättigheter kan vägas bort därför att tillväxten kräver det – då blir det svårt att dra tydliga gränser för vem som står näst på tur. Det blåser i Skåne, värdefulla mineraler finns i Småland och kalkbrott på Gotland. Norrland har alltid varit Sveriges Klondyke, runt hörnet fyller Sverige den rollen för hela Europa.
