Svenskt lantbruk är Sveriges viktigaste bransch. Utan den, inga livsmedel. I dag står dock lantbruket inför stora utmaningar. Skenade priser på fossil olja och på gödsel, ett allt torrare klimat, låg lönsamhet och en åldrande lantbrukarkår. Mitt i detta förväntar sig både politiken och konsumenterna att lantbruket ska ställa om snabbare. Det säger självt att det inte går. Det är inte bristen på idéer eller vilja som försvårar omställningen. Svenska lantbrukare vet vad som behöver göras: på gårdsnivå handlar det om investeringar i biogas, bevattning, nya stallar, restaurering av betesmarker och precisionsodling. På samhällsnivå krävs produktionsmöjligheter av fossilfri mineralgödsel, fossilfria drivmedel, forskning och ökad efterfrågan på svenska livsmedel.
I dag fastnar debatten i ett falskt motsatsförhållande, där vissa låtsas som att lantbrukets fossila utsläpp inte behöver minska. Andra vill skärpa krav och regler utan att tillföra pengar eller bry sig om att produktionen i Sverige måste öka. Båda sidor missar poängen: vi behöver mer mat, mindre fossila utsläpp och rikare natur, samtidigt. Men en sektor som kämpar med lönsamheten kan inte själv bära investeringsnotor på tiotals miljarder. Utan en långsiktig plan och rejäl riskdelning kommer omställningen ske för långsamt, eller inte alls. Här måste politiken kliva fram och se till att det finns möjligheter för både höjd lönsamhet och omställning. Sverige har nämligen en unik möjlighet att skapa goda förutsättningar för omställningen via att använda statens skogskapital.
Statliga Sveaskog är landets största skogsägare. Det innebär att en stor del av den produktiva skogsmarken ligger i dag låst i ett statligt bolag, samtidigt som allt färre enskilda svenskar äger skog och familjeskogsbruket pressas tillbaka. Det är varken bra för landsbygden, ägarmångfalden eller förtroendet för staten. Centerpartiet vill därför påbörja ett sista försäljningsprogram, där Sveaskogs icke skyddsvärda produktiva skogsmark över tid säljs i rationella fastigheter till privatpersoner och lokala aktörer, som allmänningar. Skyddsvärda områden, som reservat, ekoparker och försöksparker, ska samlas i en ny naturvårdande stiftelse och Sveaskog ska därefter avvecklas.
Delar av intäkterna från försäljningen ska finansiera lantbrukets omställning i linje med en omställningsplan som vi vill att politiken brett tar fram tillsammans med näringen, forskningen, finanssektorn och livsmedelskedjan. Staten bör ta en betydande del av investeringskostnaden, men som såklart ska bero på hur ambitiös planen är. Även övriga marknadsaktörer behöver bidra. Den naturvård som kan finansieras av försäljningen, som restaurering av naturbetesmarker, utfasning av fossil energi, klimatanpassning och biodiversitetsåtgärder, ger över tid betydligt större nytta än ytterligare en utdelning till staten.
Målen med omställningen är att jordbrukets fossila utsläpp ska minska med minst 5 miljoner ton CO2e till 2045, att minst 100 000 hektar naturbetesmark restaureras för att säkra 100 000 fler betande djur. Dessutom är det viktigt att omställningen leder till ökad produktion och höjd lönsamhet och att de biogena utsläppen per producerad enhet minskar. Varje krona som investeras i lantbrukets omställning ger nytta långt utanför gårdsgränsen. Vi minskar sårbarheten i nästa kris och vi skapar jobb och framtidstro på landsbygden. Alternativet är igenväxning, import och ett lantbruk som lämnas att bära hela omställningen på egna axlar. Det är inget alternativ för oss.
Elisabeth Thand Ringqvist
Partiledare
Helena Lindahl
Landsbygdspolitisk talesperson
Centerpartiet
