När man inte kommer på något särskilt att skriva om, kan det vara dags att ta sig an någon av de stora frågorna. Vad är kärlek? Vad är konst? Och vad är det för en silvrig fisk med gula ögon?
Då och då bor vi på en liten skärgårdsö i Östersjön. Innan jag går och lägger mig brukar jag lägga i en kräftbur vid bryggan.
Jag vet förstås att där inte finns kräftor. Och jag agnar inte mjärden. Det är bara roligt att kolla om något tar sig in under natten.
För det gör det återkommande, överraskande nog. Råkar fisken bara simma in när den har vägarna förbi eller finns något slags nyfikenhet på denna cylinderformade nätbehållare?
För 20–25 år sedan sprattlade ofta ett par–tre abborrar i buren när den drogs upp på morgonen. Var de stora nog, hamnade de i röken och blev lunch. Med åren sinade abborrarna, men har faktiskt börjat komma tillbaka.
En annan god fisk som förirrat sig in i mjärden är ål. Två präktiga ålar har det blivit, dock efter ålfiskeförbudets införande 2007 så de har fått gå tillbaka. Man är väl inte politiker.
Bra för ålarna förstås och samtidigt en skönhetsupplevelse för en människa att i morgonljuset se frisläppt ål slingrigt simma iväg mellan ruskor av blåstång i det klara grönskimrande vattnet.
Annan ätbar fångst är tångräkor. De ser ut som köperäkor, men är mindre och inte röda eftersom de är levande och okokta. Väldigt tjusiga små varelser. Utsträckta är de drygt fem centimeter långa och ljusa med en massa små prickar.
I Danmark fiskas dessa miniräkor kommersiellt och serveras som ”pillede rejer”. Jag har dock aldrig fått fler än tre i taget och det blir inte mycket till räkmacka. De har fått friheten och har blixtsnabbt gömt sig i tången.
Bland övriga roliga arter som dragits upp och undersökts uppe i ljuset finns tångsnälla (liten och mycket avlång), storspigg (liten och med vassa taggar) samt en stensimpa stor som en tumme.
Hittills har alla låtit sig artbestämmas, även den invasiva rackare som slank in i mjärden i början av sommaren. Svartmunnad smörbult kommer ursprungligen från Svarta havet och har på något sätt spridit sig till Östersjön.
Men den stora frågan då, om fisken jag inte blev klok på? Jo, en av sommarens sista nätter lät en elegant silverglänsande fisk sig fångas. Cirka två decimeter lång.
Sedan barndomens ständiga metande med bröd känner jag väl till mört. Men detta var bara nästan en mört. Jag fotograferade, släppte tillbaka och började forska i böcker och på internet.
Högre och mer tillplattad på sidorna än mört, men ändå inte mörk som en braxen. Gulögd som en id, men med mer guldglänsande fjäll. Klurigt.
Antalet arter i karpfamiljen är stort, och via björkna och vimma hamnade jag till slut på sarv. Allt stämde! En stor fråga var löst och jag hade lärt mig något nytt i favoritämnet fiskar.
Fast nu blev ni visst lurade på det här med konst och kärlek. Min prioritering känns plötsligt pinsam. Nästa gång…
Läs också: Snusmumrik eller innemysare - vem är du?
