Monsteran har många namn. I vissa länder kallas den Adams revben, i andra schweizisk ost-blomma eller orkanblomma. Namnen har den fått på grund av de håliga och flikiga bladen som sägs ge den en fördel när det stormar.

Den gröna bjässen är en djungelblomma som från början kommer från den tropiska regnskogen i södra Mexiko. Där lever den i de stora trädens skugga och det är därför den inte beter sig riktigt som vi är vana vid.

Här är några udda drag och vad de beror på.

Monsterans tårar

Plötsligt hänger det droppar längst ut på varje bladspets, i vissa fall kan plantan gråta så ordentligt att den slabbar ner golvet under den.

Det är ingen katastrof. Tårarna är så kallad guttation, växtens sätt att göra sig av med överskottsvatten. Monsteran är byggd för att bo i regnskog och måste naturligtvis kunna bestämma själv hur mycket vatten som är lagom.

Gråter din planta har du vattnat för mycket. Håll igen.

Rötter till ingen nytta

Längs hela plantan kan luftrötter bildas, långa rangliga skelettfingrar som ormar sig fram genom luften.

I regnskogen är det plantans känsliga klätterhjälp men hemma hos dig behöver den inte kämpa så.

Du kan klippa av rötterna om du stör dig på dem men det snällaste är att stoppa ner dem i jorden om de når.

Du kan också binda upp plantan mot en tjock pinne klädd med mossa och pilla in rötterna i mossan.

Blad som söker mörker

Monsteran vill ha det ljust men inte gassande sol. För mycket ljus ger gula blad och blad utan hål i. Om plantan där emot står lite för mörkt har den för vana att sträcka sig så långt in i det mörkaste hörnet som det går.

Irrationellt? Inte alls. I regnskogen är det som mörkast just under ett träd. Om monsteran når trädets stam vet den att den kan den svinga sig upp längs stammen mot ljuset.