Jag funderar mycket över ålder nu när jag själv passerat halvtid (eller vad det nu kan vara…). Jag brukar skoja och säga att jag har 50-årskris då jag slutat på jobbet ”som borde passa mig perfekt” (på papperet i alla fall) och startat eget. Galenskap. Kanske ligger det något i det? Har så länge jag skrivit krönikor i denna tidning haft ”vill ha balans i landet och i livet” som en slags beskrivning. För att få det – alltså mer balans i livet – behövde jag göra en förändring. Jag ville ha mer tid hemma (slippa pendla till Stockholm), mer tid till det som jag tycker är roligast (slippa policydokument och GDPR-träsk) men så klart fortsatt kunna göra skillnad – skapa balans i landet – så blev detta en bra lösning. Har definitivt hittat mer balans i mitt liv. Så man kan kalla det kris. Eller vad ordet i sitt ursprung betyder (grekiskans krisis): ”avgörande vändpunkt”. Det känns i alla fall helt rätt.
Men tillbaka till det där med åldern. När jag tänker på 50-åringar är bilden fortfarande en föråldrad sådan med män som får käpp och kvinnor som sitter runt ett bord med ett 50-tal blombuketter på vardagsrumsbordet och en oljemålning som present. Lite ”början på slutet”-känsla. Men inte ens mina föräldrar hade ju ett sådant firande. Varför är det så svårt att kalibrera om synen på vad en ”äldre person” är idag? Madonna är 67, Dolly Parton är 80 och Siw Malmkvist 89! Jag känner så många duktiga, aktiva 80-åringar som är långt ifrån käppinnehavare.
Dansbandet Date har en låt som heter 42 är det nya 20. Den brukar jag dansa glatt till. För med den logiken borde jag vara mer i 30-årsåldern? Men det kanske inte är det som är det rätta sättet? Vi kanske snarare skulle kalibrera om synen på vad en 50-åring (eller 80-åring) är än att försöka ”låtsas vara yngre”. För jag vill inte vara 30 igen. Det är så skönt att ha landat i sitt 50-åriga erfarenhets- och självförtroende-jag. Mer balans är det – helt klart. Men jag vill inte heller betraktas som ”förbrukad”.
Det är då underbart att kunna läsa att det till och med finns forskning som visar att dagens 70-åringar motsvarar ungefär gårdagens 50-åringar när det gäller hälsa och funktion. Troligen på grund av att man i början av 1900-talet hade sämre levnadsstandard och hårdare fysiskt arbete. Vi lever längre, är friskare längre och ”hänger med” längre. Så då borde jag ju ha minst 20 bra år kvar…
Visst är det lustigt med föreställningar som klamrar sig envetet fast. Som att ”lantisar skulle vara dummare än stockholmare”. Att man ”blir kvar” och inte väljer att bo kvar. Att man är gammal när man inte är det. Men det kanske går att ändra på? Jag har ju förhoppningsvis några bra år kvar då och ni har det säkert ni med. Tillsammans kan vi kalibrera synen på ålder, lantisar och landsbygderna. Så att kommande generationer inte behöver fastna i gamla tankemönster utan se världen och människorna i den som de verkligen är.
Läs också: Krönika: ”Man ska ha husvagn, eller?”
