Upp och hoppa, hallonsoppa. Med detta tillrop tvingar jag mig ur sängen varje morgon. Just den här dagen trillar jag tyvärr ut på fel sida, sned och sur.
Tultar morgonstelt in i badrummet. Håret står på ända och ser ut som vadå? Jag söker irriterat i minnet efter lämpligt tillmäle. Eftersom jag har ett stort naturintresse och just läst den nya listan över fridlysta arter flinar jag snett och utbrister:
– Titta! Lopplummer! På en riktig hålrot!
Både lopplummern och hålroten är fridlysta men själv är jag betydligt tåligare. Dagar som denna kan jag skämta med mig själv på det här viset, för jag vet att jag tål det.
Tar man däremot saken på allvar är det inte roligt alls. Här finns fiskar, mossor, groddjur, blommor och svampar som håller på att försvinna helt och behöver aktas. För att inte drabbas av total hjärtesorg hyllar jag dem genom att lära mig mer och komma ihåg vad de heter. Att några av dem får fungera som rekvisita i min enmansteater för galghumor är tyvärr oundvikligt.
Raggtaggsvamp kan du vara själv. Flytta på dig, din lilla linsräka. Nu får du allt kamma dig, din stora tofsäxing.
Den småvassa ordleken kan ses som en karaktärsbrist eller ett tecken på självdistans. Roligt är det i alla fall. Ett tag samlade jag förolämpningar i byggvaruhus. Ändavbitare, stolphatt, talgkorv, gängkloppa, stödhjul.
I dag plöjer jag vidare bland naturnamnen i samma anda. Klibbig fetknopp, lusporing, snyltvägstekel, klådris. Jag är särskilt nöjd med fyndet snyltvägstekel som skulle kunna användas i vissa trafiksituationer.
Ändå. Efter en stund byts mitt syrliga sinne mot något sötare. Jag fastnar i en lista över namn på fjärilar i Sverige och funderar över varför de heter som de gör.
Vad har till exempel gett glitterdystermalen dess namn? Glittrar den dystert? Gåtorna radar upp sig. Banansnigelspinnare, hallonglasvinge, smultronvisslare, silversmygare.
Jag är fast och börjar leta förklaringar. Den banansnigelspinnare som skådats här åkte snålskjuts i en låda bananer och hallonglasvingen har verkligen vingar som av glas. Smultronvisslaren flyger fort och larverna lever på smultron. Silversmygaren flyger i stället smygande på låg höjd. Silvret sitter fläckvis på bakvingens baksida. Guldfransmottet slår mig helt med häpnad. Det är blanksvart och har guldfärgad franskant längst ut på vingarna, som en exklusiv designmatta.
De heter som de lever, äter och rör sig, ibland också som de ser ut. Varje namn målar en bild.
Så jag funderar ett varv till. Galghumor i all ära men det kanske är som vist folk sagt: Har man inget snällt att säga kan man hålla tyst. Om nu namnet och egenskaperna hänger ihop kan det vara på sin plats med en gnutta omsorg.
Det blir ett mentalt lappkast. Jag byter riktning och letar efter finare saker att säga till mig själv, särskilt när jag är på dåligt humör.
Sötväppling eller gullpudra? Knappast. De spar jag till småttingar med runda äppelkinder. Dockros känns lite för småttigt för en bredkäftad människa med salt humor.
Fransglim, gräddmåra, silverarv? Det börjar närma sig men sitter det verkligen som artbeskrivning av den där rufsiga människan jag såg i spegeln i morse?
Till slut hittar jag rätt. Lite salt och lite sött.
– Gomorron på dig, rufsfibbla! Dags för den här vippskräppan att kamma sig!
