Fåren på Lilla Hörngården i Norr Salbo, Salbohed kan känna sig tämligen trygga. De skyddas nämligen dygnet runt av Inge och Kristin. Bägge är av rasen maremmano abruzzese (maremma), som härstammar från gamla Italienska herdehundar.

De är stora, starka och bestämda, och hagen är deras domän att härska över. Att beordra dem att stanna, komma eller sitta är lönlöst. Inge och Kristin tar egna initiativ och arbetar självständigt. Och de släpper inte in någon eller något som inte först godkänts av någon i familjen Bergström, som för övrigt består av pappa Jan-Erik och döttrarna Maria och Frida.

Muttrande inspektion

Familjen Bergström har sysslat med fårproduktion i tio år. För närvarande finns totalt ett hundratal får på gården, varav de flesta är korsningar mellan dorper och finullsfår.

Inge och Kristin är stationerade i en hage där för närvarande ett 60-tal tackor med lamm betar.

Inge möter upp vid grinden, med ögonen på mig. Han skäller dovt och liksom muttrar lite, dock inte särskilt hotfullt. Jag har ju familjen Bergström med mig. Hade jag inte haft det hade jag tvärsäkert blivit avvisad. Först efter en mycket grundligt sniffande inspektion av kläder och kamera är jag accepterad och får kliva in i hagen.

– Vi kallar honom för Fårvaktarens Insisterande Inge, säger Jan-Erik.

Det var för sex år sedan familjen bestämde sig för att skaffa boskapsvaktande hundar. Anledningen var att en fårbonde i närheten råkat ut för ett vargangrepp. Han fick ett stort antal av sina får rivna, varav 15 dödade.

– Vi och flera andra lantbrukare var där och hjälpte honom efter incidenten och det var riktigt otäckt. Inget jag skulle vilja vara med om själv, säger Jan-Erik som har fått dispens från Länsstyrelsen för att få ha hundarna lösa i hagen.

Läs också: Fårklipparen Jacob är fårens friskvårdscoach

Rovdjursstängslen på Lilla Hörngården är byggda efter konstens alla regler. De är 120 centimeter höga med en spänning på 8 000 volt. Men enligt Jan-Erik är det inte gott nog som skydd, i alla fall inte mot varg.

– En varg som bestämt sig tar sig in ändå, på ett eller annat sätt. Alternativt kan den hetsa fåren så pass att de bryter sig ut. Det var vad som hände hos vår kollega, säger han.

Lär sig av varandra

Inge och Kristin är sju respektive fem år gamla. Inge kom hit när han var 11 månader. Innan dess hade han aldrig varit i kontakt med får. Därför fick hans pappa Puff följa med till Bergströms, för att under en tid lära upp Inge, som till en början helst ville leka med fåren. Puff satte stopp för det beteendet genom att lägga tassen på Inges rygg när Inge bjöd in får till lek.

– Vi fungerar som deras ledare, men vi kan inte lära dem jobbet. De går helt och hållet på instinkt och lär sig av varandra. Det är Inge som i sin tur har lärt upp Kristin. Hon var liten valp när hon kom hit, säger Maria som är den i familjen som idag har största ansvaret över såväl hundarna som fårverksamheten i övrigt.

Samarbetar vid hot

Enligt Länsstyrelsen berörs Västmanland i nuläget av sex konstaterade vargrevir. Till det förmodas strövargar finnas. Enligt rovdjursinventeringen 2015-2016 beräknades antalet lodjur i länet till omkring 30 individer fördelade mellan 5-6 familjegrupper. En observation av björn konstaterades också.

Hittills har dock inga allvarliga incidenter inträffat på Lilla Hörngården. Men familjen kan höra hundarna skälla nästan varje natt.

– Det kan röra sig om rovdjur, och det kan mycket väl vara hundarnas förtjänst att vi varit förskonade mot angrepp, men det kan också röra sig om älg, rådjur eller främmande människor som rör sig i området, säger Jan-Erik.

Hur som helst så spenderar Inge och Kristin hela dygnet tillsammans med fåren, året runt. Och de samarbetar när de bedömer att flocken är hotad. Kristin placerar sig mellan hotet och flocken medan Inge, skällande och morrande, närmar sig hotet genom att sicksacka sig framåt, i riktning mot det, hela tiden sidledes för att visa inkräktaren sin imponerande storlek.

Frågan är vad som händer om en varg, hundar och rovdjursstängsel till trots, lyckas ta sig in i hagen.

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Besvärliga pälsar

Enligt familjen finns bara en enda nackdel med maremmahundar.

– Det blir väldigt mycket pälsvård. Särskilt så här års när de släpper vinterpälsen. Har jag tid så borstar jag dem en gång i veckan, och det behövs, säger Maria.

Med undantag av vårdkrävande päls ser familjen bara fördelar med rasen.

– De är väldigt bra på att vakta eftersom de är avvisande men inte överdrivet skarpa, och de attackerar aldrig i onödan. Dessutom är de härdiga. De fryser aldrig och tack vare pälsen blir de inte blöta in på kroppen när det regnar. Vattnet rinner av dem. Och så är de förstås väldigt trevliga, säger Maria.

Kort om maremma

Maremmano abruzzese är en mycket gammal Italiensk fårvaktarras som härstammar från herdehundar i Abruzzerna, samt från herdehundar som tidigare fanns i Maremmaområdets Toscana och Lazio. Rasen, vars huvudsakliga funktion är att vakta och försvara boskap och egendom, visar vanligen stor tillgivenhet mot sin ägare och dennes omgivning. Rasen är egensinnig, modig, uthållig och mycket vaktig.

En maremmano-abruzzese ska vara kraftigt byggd och ge ett tungt och muskulöst intryck. Den vitaktiga pälsen är vanligen riklig med grov struktur. Mankhöjden för tikar 60–68 centimeter och för hanar 65–73 centimeter. Tikarna brukar väga mellan 30 och 40 kilo och hanhundarna mellan 35 och 45.

Boskapsvaktande hundar

I delar av världen har hundar använts för att vakta tamdjur mot rovdjur under mycket lång tid. I andra delar av världen har metoden introducerats på senare år. I Sverige används boskapsvaktande hundar i mindre omfattning sedan 2002, framförallt i besättningar där rovdjursstängsel inte är ett användbart alternativ.

Idag finns omkring ett 40-tal boskapsvaktande hundar registrerade i Sverige, varav två i Västmanland. För att få använda boskapsvaktande hundar krävs dispens från Länsstyrelsen. Dispensen behövs för att hunden ska få gå lös med djuren utan att djurägaren har ständig uppsikt över den. Dispens beviljas per hund och år och kan förnyas efter årlig återrapportering från brukaren.

Källor: Länsstyrelsen, Viltskadecenter, SKK, Maremmano abruzzesesällskapet.