Drygt en mil från Krokvåg by, längs en stenig skogsbilväg går färden innan fäbodvallen öppnar upp sig mitt i bland de höga granarna.

Mycket är förändrat sedan Magda Ajax var barn, då bestod vallen av flera stugor och ladugårdar, öppna ängar och gärdsgårdar.

Höll ängarna öppna

I dag jobbar skogen för att bit för bit ta tillbaka sin vall och de öppna ängarna som Magdas pappa och andra bybor en gång i tiden kämpade för att hålla öppna.

Första sommaren Magda kom till Backbuan var 1936 och hon var sju år gammal. Hennes storasystrar, Mary och Sofia, som hade varit där tidigare om somrarna, hade då fått plats som hushållerskor.

– Varje sommar, från det att jag var sju till sexton tillbringade jag här tillsammans med mamma, berättar Magda.

Läs också: Fäbodläger i Östnårbuan lockar barn med djurintresse

Inga män på fäboden

Fäboden var en kvinnlig domän. Magdas äldre bröder, Yngve, Bror, och Ivar, var tillsammans med pappa Nils hela somrarna.

– Ja, de arbetade med att reparera dammar och kojor som låg längs Halån. De användes under flottningen, säger hon.

Men inför säsongen i Backbuan, på våren, var byns karlar där för att förse stugorna med ved och göra eventuella reparationer.

Mamma packade matvaror

Mamma Märta hade också mycket att förbereda. Magda räknar upp en lång rad matvaror som skulle med: Vetemjöl, rågsikt, salt sill och strömming, ansjovis, salt, fläsk, smörsalt, ostlöpe och diskmedel, kaffe, socker och soda.

– Det skulle också bakas välgräddat tunnbröd som skulle hålla hela sommaren. Det här var innan åtta timmars arbetsdag och semester fanns, säger Magda och ler.

Läs också: Yvonne och Owe lever fäbodliv året om

Buförde korna till fäboden

Vi slår oss ned på en stol utanför den enda kvarvarande stugan i buan, Margaretastugan. Vallen har tidigare rymt tre stugor med tillhörande ladugårdar och lador.

Hit vallade familjen korna, eller buförde som det heter.

– Vi buförde omkring den 8-10 juni. Vi gick alltid till fots, det var en halv mil med kärra och en halv mil med släpkörning, berättar Magda.

Ärvde farmors ostkar

Hon tar fram ett litet mönstrat ostkar i trä. Bokstäverna M.L står inskuret i träet. Det har hon fått ärva från sin farmor, Magdalena Lundstedt, född 1856. Karet har följt Magda genom åren i Backbuan.

– I det här lilla karet blev osten klar på ett par dagar. Genom att vända på osten i karet blev det mönster på båda sidor på osten, berättar hon.

Att ta tillvara mjölken hörde till det dagliga arbetet i buan. Mjölken var livsviktig, nödvändig och basen i all den mat som gjordes.

– Två gånger varje dag skulle korna mjölkas, ladugården mockas och städas. Mjölken värmde vi och tillsatte ostlöpe, då får man ostmassa, berättar Magda.

Kokade messmör

Vasslen kokades till messmör, ett kok som tog flera timmar varje dag, säger Magda.

Två gånger i veckan kärnades smör. Osten gjordes av ostmassa och hälldes i ostkar som täcktes med ett ostkläde.

Ostklädet på de torkande ostarna skulle bytas varje dag tills osten blev torr – då ostklädet var torrt så var osten klar.

– Separatorn skulle diskas varje dag efter varje användning och det gick åt mycket vatten. När vi bodde här fanns det en grävd brunn så vi kunde hämta vatten fram till juli ungefär, beroende på vädret.

Pappa byggde kokhus

För att kunna ta tillvara mjölken behövdes någonstans att tillaga den ordentligt.

År 1935 byggde därför Magdas pappa Nils ett rejält åttakantigt kokhus. Det hade stor öppen spis och vägghyllor där osten kunde torka och lagras. Tidigare fanns bara ett enkelt vindskjul.

– Kokhuset är vallens hjärta. Ingen annan hade ett sånt kokhus. Pappa var duktig på att bygga och snickra, säger hon stolt.

Läs också: Kärna eget smör – enklare än du tror

Varför uppstod fäbodar?

Efter missväxtåret 1867 med svält och fattigdom kraftsamlade landets bönder; hur skulle framtidens skördar säkras? Svaret blev att bryta mark i skogen och hitta odlingsbar jord.

De efterföljande åren lades grunden till en säker framtida skörd. Magdas släkts fäbod Johannesbodarna, eller Backbuan, togs i bruk 1885, drygt tjugo år efter det stora missväxtåret.

– Tänk att komma till obruten mark, till den vilda skogen. Avverka och bryta stubbar innan det gick att börja odla. Hugga timmer till alla hus och timra dem sedan. Klyva spån till taken och stänga hagar till alla vallar, säger Magda.

Bara stenar kvar

Vi går en sväng på det som är kvar av vallen. Magda pekar ut var de andra stugorna stått. En av ladorna som pappa Nils byggde står fortfarande kvar. Där kokhuset stod ligger stenar i en mossbevuxen hög.

Bredvid platsen där stugan som Magda och hennes familj bodde i, växer en brandgul lilja.

Det är samma lilja som hennes syster Sofia en gång grävde ner utanför stugbron. Ett minne från när buan levde och blomstrade.

Magda visar var korna brukade vallas. Familjen hade oftast hand om tolv kor sammanlagt, både egna kor och kor från andra gårdar i byn.

Läs också: 28 fäbodar att besöka i sommar!

Lockade med sig korna

Magda Ajax

Bor: Hammarstrand men uppvuxen i byn Krokvåg, drygt en mil från fäbodvallen Backbuan. Båda orter i Ragunda kommun.

Ålder: 91 år.

Familj: Två barn och fyra barnbarn, maken Lennart gick bort för några år sen.

Yrke: Pensionär i dag men har drivit jordbruk och fiskecamping i byn Färsån tillsammans med maken Lennart under många år.

På morgonen följde de sina kor en halv kilometer ut i skogen. Runt midjan hade de en ”fämatsväska” med gröpe och grovsalt för att locka med sig korna ut.

Hem hittade kossorna oftast själva och koskällan sattes på den ko som var mest pålitlig.

– På hösten mjölkade de ganska lite så då hade de inte lika bråttom hem. I augusti kom svampen som de tyckte mycket om, då kunde en del av dem ibland ligga borta om nätterna, berättar Magda.

Skällkon var pålitlig

Men skällkon kunde man oftast lita på, säger hon. När kvinnorna på fäboden gick ut och lockade på dem fick de snart gensvar.

– Då hördes skällan som sakta slog fram och tillbaka när kon reste sig upp. Klangen hördes lång väg genom skogen, fortsätter hon.

Vallarna innanför gärdsgården var förbjudet område för korna. Det gräset slogs en gång per sommar och skulle sparas som foder till vintern.

Läs också: Småbarnsfamiljen lever fäbodsliv hela sommaren!

Fullt av liv

Fäbodar ligger ofta ensligt belägna, långt från bebyggelse. Trots det minns Magda aldrig att det var ensamt.

– Skogen på 1930- och 1940-talet var full av liv och rörelse. Det var hyggesbränning och avverkning, det var alltid folk i skogen. Andra familjer bodde också i de andra stugorna som fanns här då, säger hon.

Tvärs över Backbuan gick en genomfartsled vilket gjorde att folk titt som tätt passerade vallen.

Kände sig aldrig ensam

Det var en genomfartsväg här till Lövåsen, Berg, Stensjö och Dyhöjden och folk kom ofta på besök.

– Man var alltid uppdaterad med det senaste som hänt. Jag kände mig aldrig ensam eller otrygg här. Det var en väldigt levande skog med fågelsång, säger hon och ler.

När sommaren var slut skedde buföringen hemåt igen, runt den 5-8 september brukade det vara dags.

– Korna var glada att få komma hem igen. Jag tror de kände på sig när det räckte med fäbodtider.

Bara ljusa minnen

I takt med att både samhället och jordbruket förändrades minskade behovet av fäbodvallar. År 1945 var det sista år som Magdas familj bedrev fäboddrift i Backbuan.

– När jag och mina syskon som vuxna pratade om somrarna i Backbuan minns vi dem alltid med glädje. Vi saknade ingenting och det fanns inga krav. Det var en förnöjsamhet över hur det var, säger hon.