I Sverige häckar omkring 250 fågelarter – att jämföra med blygsamma 75 inhemska däggdjur. Fåglarnas trumfkort är vingarna som ger dem helt andra möjligheter än de markbundna däggdjuren har.

Av alla fågelindivider tillbringar hela 85 procent vintern på varmare breddgrader, tack vare sin flygförmåga. När de återvänder kan de dra nytta av att det här råder mindre konkurrens om mat och boplatser än på deras övervintringsplatser.

Tittar vi närmare på Sveriges däggdjur visar det sig att inte mindre än 19 stycken eller ungefär var fjärde art som observerats i Sverige är en fladdermus. Att ha vingar är alltså ett vinnande koncept även i denna djurgrupp.

Läs också: Rovfåglar i Sverige

Flygförmåga är antagligen orsak till att fåglar och fladdermöss begåvats med ytterligare varsin superkraft.

För fåglarna är det synen. Rovfåglarnas möjlighet att spana byten från hög höjd har gjort att de med tiden utvecklar djurvärldens skarpaste syn. En kungsörn kan till exempel se en kamouflagefärgad hare från flera hundra meters höjd.

Blixtsnabba fladdermöss

De nattaktiva fladdermössen har istället utvecklat ett sjätte sinne, ekopejling. Genom att skicka ut högfrekventa ljud som studsar mot omgivningen kan fladdermöss blixtsnabbt lokalisera en flygande insekt. Eftersom ljud med hög frekvens inte hörs så långt används ekopejling framför allt för att fånga små byten och orientera sig på nära håll.

Hur flygförmågan uppkom hos fåglarna har varit orsak till mycket debatterande. I dag verkar de flesta forskare vara överens om att fåglarna härstammar från små köttätande dinosaurier som utvecklade fjädrar för mellan 150 och 200 miljoner år sedan.

Från isolering till skutt

Troligen var fjädrarna från början ett dunigt, värmeisolerande material. Av någon anledning började de små dinosaurierna ägna sig åt längdhopp, kanske skuttade de fram på marken, kanske slängde de sig mellan träden på jakt efter byten.

De övergick till att glidflyga och med tiden började de flaxa med frambenen för att flyga mer aktivt. Dunet utvecklades till fjädrar och vingpennor, skelettet blev lätt och luftfyllt och tänderna försvann.

Trollsländor får vingar

När dinosaurierna dog ut efter det stora meteoritnedslaget för 65–70 miljoner år sedan gav det plats för nya arter och fåglarnas utveckling satte full fart.

Även däggdjuren fick mer livsutrymme. Troligen var fladdermössens anmoder ett av många däggdjur som levde i träden och hoppade mellan grenarna. Fladdermössens vingar består av ”flyghud” som kan spännas ut mellan de förlängda fingerbenen, armarna, bakkroppen och svansen.

Men det var varken fåglar eller däggdjur utan insekterna som var först att inta luftrummet. Trollsländorna utvecklade vingar redan för 325 miljoner år sedan. Då fanns det, tack vare luftens högre syrehalt, trollsländor som var närmare en meter mellan vingspetsarna.

Skapade nya möjligheter

Precis som för fåglarna gjorde vingarna det möjligt för insekterna att nå annars otillgängliga områden. En snabb artbildning drog igång och insekterna är i dag världens största djurgrupp som utgör nära 75 procent av alla landlevande djur.

Medan fåglar och fladdermöss fått ”offra” sina framben på flygning har insekterna vingarna som ”extra tillval” utöver sina sex ben.

Det är också bland insekterna de mest specialiserade flygarna finns. Det finns de som kan flyga baklänges, de som kan stå still i luften, accelerera oerhört snabbt, tvärnita och landa upp- och ner.

Flaxa som fåglar

Hur insekterna använder sina vingar har vi först på senare tid börjat förstå i detalj. Det finns två grundläggande tekniker.

Större insekter, som trollsländor och fjärilar, flaxar på ungefär samma sätt som fåglar. Men ju mindre insekterna är desto mindre vingar har de – och då måste de flaxa allt snabbare för att hålla sig i luften. Till slut hinner nervimpulserna inte med att styra flygmusklerna.

Läs också: 12 fjärilar i Sverige

Skapar små luftvirvlar

Små insekter som bin, humlor, flugor och myggor har därför utvecklat en teknik där olika muskler omväxlande drar ihop kroppen åt olika håll och på så sätt får kroppshyddan att vibrera. Vibrationen drar med sig vingarna som då kan slå flera hundra gånger i sekunden.

Med tanke på hur fort det går och att vingarna ofta har olika strukturer som skapar små luftvirvlar är det inte konstigt att det är svårt att studera hur insekterna skapar de flygkrafter som behövs.

Men i dag finns tekniken. Genom att låta insekter flyga i rökfyllda tuber, omringade av högteknologiska kameror, har forskarna börjat få en klarare bild av hur det går till. Då har de kommit fram till att humlan faktiskt kan flyga – även i teorin.

Rekordflygare

Lever i luften: Tornseglare spenderar de första två-tre åren av sitt liv i luften och landar för första gången när det är dags att häcka. Vinterflytten går till Sydafrika och de landar normalt inte förrän de är tillbaks i Sverige. Resorna och tiden i Sydafrika tar upp till tio månader. En som blir 20 år gammal har genom livet tillryggalagt motsvarande sju resor tur och retur till månen.

Snabbast vingslag: Den insekt som slår snabbast med vingarna är ett svidknott. Forskare har uppmätt 1 046 slag i sekunden, vilket kan jämföras med de 25–40 slag som är vanligt hos större insekter.

Långdistansare: Även insekter kan flytta långt. Amiralfjärilen flyttar mellan medelhavsområdet och norra Europa. Den kommer vanligtvis till Sverige i juni, fortplantar sig och mot hösten flyttar nästa generation tillbaka.

Fler som fångar vinden

Det finns även fiskar, ekorrar, ödlor, grodor och till och med ormar som flyger. Men till skillnad från fåglar, fladdermöss och insekter som flyger aktivt handlar det då om glidflykt, så kallad passiv flygning. Vissa spindlar kan spinna långa tunna trådar som låter dem sväva iväg med vinden och hamna på nya avlägsna platser.