Brevet från Lillan var en bluff – sanningen om Evert Taubes älskade visa

Efter att första dottern Rose-Marie dött bara några dagar gammal, var Ellinor speciellt efterlängtad.

Hon föddes 29 april 1930 och pappa Evert, 40 år, var stolt som en tupp.

Ellinor hade varit namnet på hans första egna segelbåt – med vilken han hade utforskat sin barndoms västkust – men också dykt upp i visor som ”Karl-Alfred och Ellinor” och ”Ellinor dansar”.

En son, Per-Evert, hade redan kommit. En annan, Sven-Bertil, skulle snart göra entré.

Men en liten flicka att klä i klänning och rosetter var inte bara hustrun Astris dröm.

Evert älskade alla sina barn. Och det faktum att de alltid kallade sina föräldrar vid förnamn, inte ”mamma” och ”pappa”, hade inte med avstånd att göra.

”Det handlade om jämlikhet” hävdade Sven-Bertil. ”Att vi också sågs som tänkande varelser.”

Som avkommor till ett nationalmonument hade de det dock inte alltid lätt.

En liten pojke som mötte Evert Taube på stan utbrast häpet: ”Finns farbror?”

Och när Sven-Bertil första gången fick bjuda hem några klasskamrater på fest och fadern tog fram lutan, viskade en av dem:

”Vilket bra party, dom har engagerat Evert Taube!”

Rena ljuget

Exakt hur detta påverkade Ellinor är svårt att säga. Men kunde hon de första åren leva i oskuldsfullhet så rämnade detta när Evert i december 1937 gav ut visan ”Brevet från Lillan”.

När han intervjuades, berättade han:

”Det var mycket märkligt. En dag satt jag nere vid Rivieran och så dimper det ner ett brev från min dotter Ellinor som skriver om hur hon har det hemma på Sjösala. Det var en så underlig stämning i det där brevet. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att skriva en visa om det.”

Vilket var rena ljuget.

Eller – om man är snäll – helt i linje med Taubes syn att konsten var sannare än verkligheten.

En reporter hade en gång kommit på honom med att stega upp Gröna Lunds scen i hallen, och märka ut exakt var han skulle låtsas komma av sig och utropa:

”Oj, där tog visst vinden och ändrade tonarten.”

Under en konsert i Västergötland lade han sig plötsligt på golvet att vila i flera minuter, innan han hoppade upp och sa: ”Ja, ni förstår, det blev lite sent igår.”

Brevet var till Lillan

Beträffande ”Brevet från Lillan” är sanningen att det föregicks av ett brev till Lillan. Det finns i dag bevarat i en av många bruna kartonger på Taubearkivet i Göteborg.

Ett smått sensationellt dokument, om man så vill.

För till Astri skriver Evert, med dateringen San Remo 18 juli 1937, följande:

”Jag måste ha ett dikterat brev från Ellinor om vädret, blommor, sjön, vad de gör och hur det är och vad hon vill m.m.”

Och så slutklämmen som inte ger minsta utrymme för diskussioner:

”Ordna det!”

Som ofta under dessa år sitter nationalskalden under ett fikonträd vid Rivieran och skriver visor med reservoarpenna. Nu är idéerna tillfälligt slut. Vad göra? Varför inte sätta dottern i arbete, det kanske kan ge något?

Och sjuåriga Ellinor skriver.

Mest av pliktkänsla, kan man ana.

För ända från början är Taubes dotter en tillbakadragen, blyg och drömsk flicka som ogillar att göra väsen av sig.

Följer med till Karibien

Hon lär sig tala sent. Lider av viss skelögdhet. Sitter helst ensam på sitt flickrum med ett målarskrin.

Ellinor har ärvt sin mamma skulptörens estetiska sinne och när gränserna öppnas efter andra världskriget, får hon följa med pappan med båt till Karibiska havet och Panama. I kappsäcken med sig hem har hon målningar, teckningar och fotografier.

”Ellinor var väldigt kär i sin pappa och när hon hade bekymmer vände hon sig till Evert”, har Evert Taubes sekreterare Inga-Britt Fredholm berättat. ”Det kom ofta brev och telefonsamtal till mig med hälsningar som jag skulle förmedla.”

Att far och dotter skulle ha valsat ihop som i visan ”Ellinor dansar”, trodde dock aldrig lillebror Sven-Bertil:

”Det dansades i stort sett aldrig i vårt hem.”

19 år gammal sjunger Ellinor visserligen duett med sin far på en skivinspelning till Cupol-orkestern under Jerry Högstedts ledning. Men det blir också enda gången.

Maken var en slarver

I stället väljer hon att utveckla sitt måleri och att gifta sig med den tio år äldre konstnären Bengt Ericson.

Ett olyckligt äktenskap.

Maken visar sig vara alkoholist och en ekonomisk slarver. När första dottern föds går Ellinor in i en förlossningsdepression och pappa Evert får rycka in, laga mat och byta blöjor.

Det blir fyra barn på fyra år innan Ellinor, blott 25 år gammal, skiljer sig. Tröttkörd, deprimerad och skamsen tas hon in på en psykiatrisk klinik.

Nu får pappa nya brev – som inte behövde beordras:

”Jag längtar så mycket efter att Du skall ’lägga dig i’ mitt liv lite mera.”

Och när han svarar:

”Nu har ditt brev kommit och jag blev så glad. Mitt liv som under långa perioder ohjälpligt stannar av, blir stumt och livlöst har nu fått doft, färg och innehåll.”

Kändisskapet var jobbigt

Ellinor piggnar omsider till hjälpligt, men ska hela sitt liv undvika strålkastarljuset. Enda undantaget är några konstutställningar som mestadels får positiv kritik.

I en sällsynt intervju i Aftonbladet erkänner hon att kändisskapet genom pappas visor varit jobbigt.

Den rampfeber, som Evert innerst inne led av, har även plågat henne själv:

”Jag har svårt för att klara av det här med utställningar.”

Någon ny make vill hon heller inte ha, hävdar hon, med ett leende som reportern kallar ”mångtydigt”:

”Karlar har en djup instinkt att hindra kvinnor från att utvecklas. Det är inget roligt att vara tillsammans med karlar. De hindrar en från att andas, och så ska de ha potatis till alla mål.”

Men det är inte bara psyket som har tagit stryk. 1987, året efter Everts död, råkar Ellinor i Spanien sitta i en taxi som är inblandad i en svår frontalkrock.

Hon överlever nätt och jämt, men ligger länge i koma och förblir resten av sitt liv svårt handikappad.

Vid sin död den 30 november 1988 är hon 68 år.