Vissa knaprar rosa piller, andra läser böcker om ökad självkänsla, men själv ligger jag på soffan i den mörknande sensommarnatten och lyssnar på de magiska orden:
”Pålgrunden sydväst 9, Naven syd 7, Vinga sydväst 7, Nidingen syd 8, Hallands Väderö syd 5, Anholt sydväst 6 …”
Jag äger inte ens en båt numera, men på ett ögonblick är jag förflyttad till en natt i skärgården; ligger i en kajuta, hör det entoniga rabblandet lösgöra sig ur transistorn och glider in i ett tillstånd av frid, äventyrslust, Evert Taubes visvärld och Nils Holgerssons gåsafärd genom Sverige.
Jag har svårt att sätta fingret på vari magin består.
Kanske är det just den mässande rösten. Eller bara en känsla av att nu stannar tillvaron upp för en kort stund. För ögonblicket finns inga små futtiga vardagsproblem, ja, inga stora heller för den delen, bara det där stillsamma upprepandet av gudsförgätna farvatten av vilka jag känner alla till namnet, men själv blott har navigerat ett fåtal.
Första ”Sjörapporten”, läser jag, sändes 2 januari 1939 och har 87 år senare i snitt 320 000 lyssnare per dag. För några år sedan tog Radiosymfonikerna initiativet att spela klassisk musik till Lisa Frosts uppläsning och programmet ligger ännu kvar på SR Play som ett populärt sömnmedel.
I en allt mera föränderlig värld är ”Sjörapporten” ett trösterikt mantra att klamra sig fast vid. ”Älgvandringen” i tv, Kalle Anka på julaftonen och midsommarsillen har samma effekt.
Ja, kanske till och med schlager-SM (även om jag allt oftare förgäves letar efter guldkornen) eftersom det bygger just på upprepandets hemlighet. Ty jorden må bli allt mer kaotisk, nya krig och trumpnissar komma, nya onödigheter uppfinnas, men i sista versen kommer ibland ändå – Gud ske pris! – den där välbekanta tonartshöjningen som skänker en sådan känsla av lugn, harmoni och kontinuitet.
”Varför skriver ni mest negativa nyheter i tidningen?” är en fråga man ständigt får som journalist. Men sanningen är ju att det som de flesta betraktar som positivt är händelselösheten.
Nyheter är sådant som bryter den vardagliga lunken och i ärlighetens namn tycks mänsklighetens största behov inte vara nya upplevelser, utan trygghet, status quo, icke-förändring.
Jag kämpar emot, inbillar jag mig. Det är nya resor, nya jobb, nya utmaningar. Jag vill så gärna se mig själv som en upptäckare, en Da Vinci-typ som hela tiden står på tårna, testar nya infall och dundrar fram utanför de rösade lederna.
Men sen kommer ”Sjörapporten” på radion igen och jag inser än en gång att livets strävan mycket består i att hålla själens obotliga rastlöshet i schack.
”Märket syd 2, Örskär sydost 5, Eggegrund ost 2, Kuggören syd 4, Brämön sydost 4…”
Andaktsfullt släcker jag ljuset i min fiktiva kajuta och inser att jag förmodligen inte seglar dit i morgon heller.
