_d7df5ddf00.jpg)
Arbetskraftsbristen i lantbruket beskrivs återkommande som ett utbildningsproblem. Att det behövs fler platser, mer information, fler som behöver lockas in. Men är det verkligen där skon egentligen klämmer? I andra sammanhang är lantbruket först ut att försvara marknadsekonomin. När utbud och efterfrågan inte möts behöver priset justeras. Men när det gäller arbetskraft verkar den principen inte längre gälla. När efterfrågan på arbetskraft inte möts i utbudet av arbetare bör man ställa sig frågan om priset, alltså lönen, bör justeras.
Rekordmånga elever väljer att studera på naturbruksgymnasium, enligt Gröna arbetsgivare och Naturbruksskolornas Förening. Men det spelar ingen roll att allt fler utbildar sig om de som utbildats inte väljer att arbeta inom lantbruket. Problemet är inte att för få utbildas. Problemet är att för många lämnar. Enligt Statistiska centralbyrån arbetar endast omkring en fjärdedel av personer med naturbruksutbildning inom lant- eller skogsbruket, medan majoriteten återfinns i andra delar av arbetsmarknaden. Vi måste våga ställa frågan om arbetet som erbjuds är tillräckligt attraktivt och om lönen som betalas är tillräckligt konkurrenskraftig.
Det är en läxa som lantbruket borde kunna dra av vården. Det finns tusentals legitimerade sjuksköterskor som inte längre arbetar inom yrket och slutsatsen där är tydlig: det räcker inte att utbilda fler när yrket sedan väljs bort på grund av arbetsmiljö, arbetsbelastning och arbetsvillkor. Samma diskussion förs inom andra branscher med rekryteringsproblem, som polisen. Det räcker inte att fylla på i ena änden om det samtidigt läcker ut i den andra.
Lantbruket är inget undantag. I Land Lantbruk kan vi läsa om gårdar som har svårt att hitta personal, om djurskötare som saknas och om företagare som tvekar inför att fortsätta. Det är allvarligt, men det duger inte att fastna i en gnällretorik. Problemet ligger inte endast hos politiken, kommunerna eller utbildningssystemet, den som driver företag har också ett eget ansvar. Enligt Lantbruksbarometern 2026 upplever lite mer än hälften av lantbrukarna sin lönsamhet som god eller mycket god, särskilt inom gris- och mjölkproduktion. Andelen lantbrukare som anser sig ha god lönsamhet ligger enligt Lantbruksbarometern på en historiskt hög nivå. Det visar att det i delar av lantbrukssektorn finns ett förbättrat ekonomiskt utrymme – och därmed också skäl att diskutera hur arbetsvillkor och löner utvecklas.
Det går inte att hylla marknaden och samtidigt bli förvånad när människor väljer bort jobb med sämre arbetsvillkor och lägre lön än alternativen. Vill lantbruket ha personal måste lantbruket också bli en arbetsgivare som människor väljer.
Inte av plikt. Inte av romantik. Utan för att jobbet är tillräckligt bra.
Adam Gruvæus
Lantbrukare
Katarina Hedman
Agronom
