Jag förvildas. Det blir värre eller bättre år för år, hur man nu väljer att se på saken. Jag har nog aldrig varit mer än handtam men nu bär det utför. Förr tänkte jag till exempel alltid på vargar när det var fullmåne. Nu för tiden går ingen fullmåne ljudlöst förbi. Det bara måste ylas.
Varför? Det är komplext, som politiker brukar säga. I mitt fall har förvildningen många orsaker.
1. Svaga knän.
Kånkandet har mist sin glans. I stället sitter jag ner och krafsar. Här om dagen klöste jag runt i en gammal odlingslåda. Bara tanken på att bära bort pinnar och ogräs för att köra till tippen fick det att knaka i knäna. Pinnar myllas i stället ner och ogrästuvor läggs i en gammal jordpåse där jag odlar potatis medan tovorna stilla multnar.
Små larver som jag hittar i jorden får sig en luftfärd in i hallonhäcken där de får bli skalbaggar i lugn och ro.
2. Närsynthet.
Vissa bygger trädgård i rum och röjer i landskapet för att få långa siktlinjer. Själv tittar jag närmare och närmare. Kanske kan jag skylla på åldern. Om ålderdomen till slut gör mig skumögd vill jag ha sett allt jag kan.
Det har lett till många upptäckter. Jag kan se var igelkotten tar sin förmiddagslur, en rundad grop i vajande gräs. I varje gungande blåklocka sitter ett blomsovarbi om kvällen och vilar. I ett tomt snigelskal lägger snäckmurarbiet sina ägg innan hon gömmer skalet under en hög med grässtrån. Då är det lätt att låta gräsklipparen stå.
3. Bekymmersrynkor.
De sitter mellan ögonbrynen och blir allt djupare. Vad är det som händer? Ena året är det tomatfientliga gifter i påsjorden och nu kan varje liten köpekruka gömma en kannibalmask.
I vår tappade jag lusten att köpa blommor. I stället stod jag en stund och vägde en uppdragen maskrosplanta i handen. Maskros är soligt gul, tål frost, luktar gott och gör humlor glada. Maskrosen fick ta penséernas plats i finkrukan på trappen tillsammans med en förgätmigej jag snodde under äppelträden. Hellre vilt än galet.
4. Näsa för trender.
Efter alla år som trädgårdsnörd har jag lärt mig känna vartåt vinden blåser. Nu blir allt vildare. Vi behöver fler vilda pollinerare som i sin tur behöver vilda, inhemska växter. Tänk på det nästa gång du ser en citronfjäril. Den kan inte leva utan en getapel eller brakved att lägga sina ägg på.
Jag spanar i min jordiga spåkula så kom ihåg var ni läste det först. I dag lär vi oss odla egna frön av sorter som mormor hade i sin trädgård, i morgon letar vi frön från vilda växter och låter dem gro i våra trädgårdar.
Jag har redan hittat en fantastiskt rosa, vild rölleka. Den ska jag vårda och sno frön från. Snygg hummelmat som kan torkas och bli ett utmärkt fotbad till vintern.
Häng med och bli lite vildare. Kanske är du inte mogen än för att gå ut och yla vid fullmåne. Börja i så fall med att så en liten, vild rölleka.
