Gammalt skrock – därför får ljungen stå ute i kylan

Ljungens rykte är förbryllande. I Skottland gick bönder förr ut med facklor av brinnande ljung på fälten för att ljungen skulle ge god skörd. Plantan var välkommen inomhus som en symbol för tur och god sämja, ett knippe ljung kunde till och med kalla till sig goda andar som skyddade hemmet.

Läs också: Skötselråd för äppelträd – beskära, plantera och skydda

Bröllop med ljung

Ljungens förmåga att ge tur är så stor att det ofta kläms in en kvist ljung i brittiska brudbuketter. Man kan till och med köpa torkade ljungblommor att kasta på brudparet som en slags lycko-konfetti.

Samtidigt, här i norr, slår skrocken fortfarande hårt mot den lilla busken. Många har bara en vag känsla av att den inte ska vara inomhus medan andra klart minns äldre som resolut slängde ut ljungen eftersom växten gav fattigdom, otur och död. Det fanns till och med ett talesätt som sa ”Plocka ljung – dö ung”.

En av orsakerna tros vara att ljungen ofta använts som prydnad på gravar. Till allhelgona vill vi pynta men i svenskt klimat finns få vintergröna växter och ännu färre som har kvar sina blommor så länge som ljungen.

Fattigdomen först

En annan förklaring kan vara att ljungen var de fattigas blomma. I boken Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ som skrevs av Anders Jahan Retzius 1806, beskriver han ljungen som nödfoder till boskapen, som sprättigt bränsle i stället för ved och som strö under boskapen.

Ljungen var räddningen för de allra fattigaste som inte hade egna åkrar och egen skog att hämta halm och bränsle i.

”Fattigt folk brukar den ock i stället för Sänghalm, hwartil den äfwen är bättre, allenast man ej nyttjar den för grof; den är mera spänstig, och drager icke möss i sängarne…” skriver Anders Jahan Retzius.

Så de bar in ljungen i sina stugor men varken döden eller fattigdomen följde med in, i de husen var de bägge redan där.