Hönsraser – fem trevliga favoriter

Det finns många orsaker till varför det är så roligt med höns. En av dem är att det finns så många olika sorters hönsraser att välja på och så de goda äggen naturligtvis.

Jeanette Persson är skribent och utgivare av tidningen Höns som hobby. Hon har naturligtvis ett speciellt varmt hjärta för hönsen. Här listar hon sina fem fjuniga favoriter och berättar lite om vad hon tycker kan vara intressant att veta om just dessa hönsraser.

Japanska silkeshöns – sotsvarta under fluffet

Jag har alltid tyckt om silkehöns. Jag tycker att de ser så snälla ut och de är verkligen en prydnad för trädgården.

Det är lätt att tro att silkeshöns är ett nytt påhitt men rasen är mycket gammal. Silkeshönsen sägs härstamma från Ostasien eller Kina och ”håriga höns” nämns på ett flertal ställen i historisk litteratur bland annat av Marco Polo från hans reseberättelser på 1200-talet.

Rasen finns både som stor ras och som dvärghöns och även i en ”mellanstorlek” som kallas amerikanska silkeshöns. De finns både med skägg och utan skägg men det man främst lägger märke till är nog den ulliga silkesbefjädringen.

Hönsen ser nästan ut som om de vore beklädda med päls men den silkiga fjäderstrukturen beror på en mutation, som gör att fjädrarna saknar de små ”hakar” som håller ihop en vanlig hönsfjäder. Fjädrarna är också ovanligt böjliga, något som ger hela fjäderdräkten ett mjukt och nästan ”pälsigt” utseende.

Men det unika med silkeshöns stannar inte där: En annan egenskap är att de är mörka i skinnet och den som lagar till dem till middag kan nog bli lite förvånad, eftersom köttet är mörklila och skelettet nästan svart.

Fötter och ben har befjädring och i likhet med ett flertal andra hönsraser har de fem tår istället för de normala fyra.

Kammen på tuppen ser inte heller ut som man är van att se en tupp eftersom den istället för att stå rakt upp och ha ett flertal taggar, sitter tätt intill pannan och ser ut som en murkla.

Silkeshönor är kända för att vara goda och pålitliga mödrar som gärna ruvar fram kycklingar och de brukar ta väl hand om sina små.

Silkeshöns finns i ett flertal färger t ex viltfärgad (brun) vita, svarta, röda, gula, grå, chokladbruna och dalmatinprickiga.

Läs också: Teodors hönshus med extra allt

Engelsk Araucana – hönsen som värper gröna ägg

Jag tycker även det är roligt med höns som värper fina ägg och därför är en annan av mina favoriter Engelsk Araucana. Engelsk Araucana härstammar liksom Araucana båda från Sydamerika. Dessa grönäggsvärpande höns fanns i Sydamerika långt innan spanjorerna kom dit på 1500-talet men det är nog tack vare eller på grund av spanjorernas härjningar som de hittade sin väg vidare ut i världen.

Även om de båda raserna heter nästan likadant, är de inte speciellt lika bortsett från färgen på äggskalet. Araucana saknar stjärtfjädrar medan Engelsk Araucana har stjärtfjädrar, skägg och en liten gullig hätta som huvudprydnad. Den vanligaste färgen på Engelsk Araucana är lavendel (grå) men de finns t ex även i vit samt svart. Det finns andra raser som också värper turkosa eller grönfärgade ägg men äggskalen hos dessa två är gröna rakt igenom skalet, alltså även på insidan.

Den gröna äggfärgen är ärftlig, även om nyansen kommer att bli en annan. Detta innebär att döttrar efter korsningar med Araucana kommer lägga grönaktiga ägg i olika nyanser, beroende på vilken färg på äggskalet som fadern till kycklingarna nedärver. Vill man ha ljusgröna ägg korsar man med vitäggsläggande höns och korsar man med brunäggsläggare blir äggen mer eller mindre militärgröna.

Läs också: Skaffa höns – så inreder du ett hönshus

Dvärg MES – hönsen du förälskar dig i

Moderna Engelska dvärgStridshöns eller dvärgMES:ar som de ofta kallas, har trots sitt namn aldrig någonsin använts vid tuppfäktning. De är engelsmännens stolthet och de avlades fram i mitten av 1800-talet, enbart i syfte att se ut som stridshöns, vara vackra och vinna på dåtidens hönsutställning.

Det är en social och trevlig liten hönsras och det är lätt att bli förälskad i en dvärgMES. Jag minns så väl första gången jag fick denna hönsras i min hand. Han rymdes lätt i handen, var liten och muskulös och hade jättelånga ben. Jag småpratade lite med tuppen, han tittade på mig och pratade lite tillbaka och jag kände hur jag smälte totalt!

MESar är lätta att känna igen genom sin smäckra hållning och sina långa ben och hals. Redan när de är kycklingar utmärker de sig i kycklinglådan, för de kan nästan inte låta bli att komma fram och titta när det händer något spännande eller om det bjuds på något gott.

MESar har en stram fjäderdräkt och mycket sparsamt med isolerande dun. Därför är de inte lämpliga för det kylslagna hönshuset och det är inte någon högvärpande ras, utan man får nog vara glad för det lilla.

Men de har en trevlig personlighet, tar inte mycket plats, är lätta att få tama, river inte nämnvärt i rabatterna och kommer troligen ge dig glädje i många år.

Brahma – stolt, stor och vänlig

Brahman är en stor och trevlig hönsras med mycket fjädrar. De har en stolt och positiv attityd och trots sin storlek är de ganska lätta att hantera, även för nybörjaren.

Några av rasens kännetecken är den kraftiga benbefjädringen, de framträdande och nästan rovfågelliknande ögonbrynen och den majestätiska hållningen. En grupp brahma i trädgården riktigt skrider fram. Eftersom de inte flyger speciellt bra brukar de trots sin storlek vara ganska lätta att hägna in eller hägna ut om man är rädd om sina rabatter.

Brahma finns i ett flertal färger, där vit bara är en av dem alla.

Utmärkande för rasen är att de av naturen är lugna, vänliga och nyfikna och brukar därför vara lätta att få tama. De kommer gärna fram och äter ur handen när det bjuds på något gott.

Hedemorahöns – färgrik lantras

Hedemorahönan är en mycket gammal svensk lantras, som ända in på 1930-talet var en vanlig syn på gårdarna runt Hedemora i Dalarna. Hedemorahönsen utmärker sig också genom sin täta och extra dunrika fjäderdräkt, egenskaper som man tror kan vara en anpassning till vårt nordiska och jämförelsevis kallare klimat. Som kuriosa kan nämnas att det sägs att det förr i tiden var vanligt att några Hedemorahöns gavs bort som brudgåva vid bröllop.

Tyvärr försvann majoriteten av alla Hedemorahöns i samband med etableringen av dagens värphybrider men på 1980-talet återfanns en liten rest i byn Trollbo, nära Hedemora. Det är från tre besättningar i dessa trakter som dagens alla Hedemorahöns härstammar.

Hedemorahönsen är en rolig ras eftersom man kan ha flera olika höns i olika färger och ändå hålla sig till samma ras. Djuren inom rasen brukar vara lugna och orädda.

Men om man är intresserad av själva bevarandearbetet av en hotad svensk lantras är det viktigt att känna till att man måste hålla ordning på begreppen så att värdefullt avelsmaterial inte blandas upp med andra hobbyhöns och förstörs.

För den som verkligen vill ägna sig åt att bevara Hedemorahönsen, sker bevarandearbetet genom att man håller sina Hedemorahöns i en levande genbank via genbankskontrakt med Svenska Lanthönsklubben.’

Tyckte du om den här artikeln? Prenumerera på Land

Mer att lära om höns

Höns som hobby: Tidning för alla sorters hönsfakta.

Leta höns och raskunskap:

Svenska Lanthönsklubben

Svenska Rasfjäderfäförbundet

Svenska Kulturhönsföreningen