En hjälte ska till att dö och samlar telningarna runt sängen för att ta farväl.
– Är du sjuk, pappa?
– Mycket, mitt barn. Ta hand om mamma, när jag är borta.
Varvid nämnda mor i samma ögonblick brakar in genom dörren, sliter isär gardinerna och käckt ropar:
– Jaså, du är förkyld igen? Men det är väl ingen anledning till att skrämma slag på barnen?
Ty så är det.
Låt höstinfluensan dra över en bunt kvinnor och de skakar av sig bacillerna som löv i storm.
Låt däremot en man drabbas av lätt rodnad i halsen och han förvandlas till ett likblekt, självömkande paket som inte förstår hur hans livskamrat kan cykla iväg så oberörd till gymmet medan han själv tynar bort i outsägliga plågor.
– Närmare 41 grader! ropar han från djupet av sin smärta. (Vilket förstås är sant eftersom 37,2 faktiskt är närmare 41 grader än exempelvis 23).
Mumlar något om att det blivit så mörkt i rummet. Ber sedan med svag röst om att någon ska ta upp fjärrkontrollen som ramlade i golvet när hans favoritlag tidigare gjorde mål.
”Förbarma er!” tycks han ropa.
”Mitt liv är slut. För att inte tala om ölen du nyss bar in!”
Och samtidigt:
Låt samme man i stället hyvla av sig benet i en bandsåg, knäcka sex revben i innebandykorpen eller krossa vadmuskeln i närstrid med en rasande grävling och han dyker nästa dag upp på jobbet, glatt viftande med bandagen och hojtar: ”Äsch, det där var väl inte så farligt!”
Eller när man ses ett gäng och tjejerna beskriver barnafödandets smärta, medan killarna fnysande säger att ”då har ni aldrig fått en stenhård frispark i skrevet och bara en minut senare tvingats göra en glidtackling som rivit upp halva låret”.
Det skrivs spaltmil om kvinnans speciella förhållande till sin kropp, men det finns ingen som noterar hur männen faktiskt njuter av att frossa i sina egna och andras skador.
Min kompis hoppade ner från en frontlastare, klev snett på nåt vis och skrek rakt ut: ”Neeeeej, nu rann ju ledvätskan ut i foten!”
Färdig diagnos direkt, alltså. Precis som jag själv tänker: ”Ledband. Fyra veckor. Is och värme växelvis” så fort jag får en smäll på knät. Då är man plötsligt tuffare än Odysseus i kamp med cykloperna.
Ja, i England finns det till och med en speciell journalistik som går ut på att ”Brian råkade hyvla av sig alla fingrarna med en rubank och se så lycklig han ändock är!” Vissa obskyra nätkanaler tycks tävla om att dammsuga akutmottagningarna på olycksaliga karlar som stolt visar upp sina stympade kroppsdelar och säger: ”Äh, den här lilla skråman är väl inget”.
Att jag dessutom skrivit hela den här krönikan trots en obestämd värk i svanken, eftersom jag häromdagen åkte motorcykel jättelångt, vill jag att ni noga noterar.
Bara jag nu inte får feber.
Läs även: Krönika: ”Sjörapporten håller själen i schack”
Läs också: Så får du koll på förkylningssymptomen
