Mobbade Jenny skulle ta sitt liv – då grep bästa vännen in

Hon tar emot i sin lägenhet i Örebro. Inredningen avslöjar att hon är en kvinna som tycker om livet. En kvinna som älskar att pyssla. Hon ger ett positivt intryck, på ett äkta vis. Men under sitt liv har hon utsatts för många och svåra prövningar.

– Min första kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) hade jag redan som fyraåring. De yrkade tidigt på att jag inte borde bo med mamma, men socialen lyssnade inte, berättar hon.

Misshandlades svårt hemma

Hon for mycket illa hemma, blev misshandlad både fysiskt och psykiskt, men till slut fick hon flytta till sin pappa. Där fungerade det riktigt bra i flera år men när Jenny var tio år kom nästa stora bakslag.

– Jag var på väg till en kompis när jag sprang ut i gatan utan att se mig för. Det bara small till. Hade bilen inte kört de lagliga 50 kilometrarna i timmen hade jag inte suttit här, berättar hon.

Jenny opererades i 13 timmar. Sex tänder hade slagits ut, båda käkbenen var av och flera ben var brutna i stora delar av kroppen. Att återvända till skolan blev extra jobbigt eftersom hon var mobbad. Hon möttes av kommentarer som ”Vad synd att du inte dog.”

Togs in på psykakuten

Mobbningen hade börjat redan i andra klass och Jenny kände sig missförstådd generellt. På högstadiet började hon få allvarliga psykiska besvär och togs in på sjukhusets psykakut många gånger.

– Jag gjorde allt för att hamna där, det var en trygghet för mig, säger hon.

Hennes ångest drev henne till att ta överdoser av tabletter och skada sig själv.

– Jag gjorde flera självmordsförsök. Jag ville dö men det var också ett rop på hjälp, berättar hon.

Jenny blev placerad i olika fosterhem där det inte fungerade. Hon blev åter utsatt för psykisk misshandel av en fostermamma som inte klarade av att hantera henne.

– När hon skrek åt mig att ingen jävel ville ha mig och att jag inte borde få finnas tog jag skydd i böckernas värld, berättar hon.

Fick elchocker

Efter högstadiet fick Jenny en plats på ett behandlingshem utanför Stockholm där hon trivdes men hon var så trasig att hon ändå mådde mycket dåligt psykiskt.

– Jag fick flera psykbryt och hamnade återigen på sjukhus. Det var också då jag började göra allvarligare saker mot mig själv, berättar hon.

Nyss fyllda 18 år kom Jenny tillbaka till Örebro. När hon flyttade till eget boende gick det bara utför.

– Det var kaos i mitt liv. Jag hade till och från en fungerande verklighet men hann under den här perioden med att vara psykotisk och manisk och bli bältad och få elchocker.

Fanns inget att leva för

2011 träffade hon Annika som jobbade på ett kafé. Hon kom att bli hennes bästa vän. Att Annika senare skulle rädda livet på henne visste ingen av dem då.

– Det året var ett rent helvete, jag hade ont i hela kroppen och ingen visste varför. Jag var djupt nere i skiten och jag hade bestämt mig för att ta mitt liv. Kände inte att det fanns något kvar att leva för, säger hon.

Jenny åkte till och med till en begravningsbyrå och fyllde i Vita arkivet och sökte upp en präst.

– Sedan åkte jag hem och täckte för alla fönster och låg på soffan, med katten på magen, i flera dagar. Det enda jag precis orkade med var att fästa en snara i en krok i taket.

Efter några dagar kom ett SMS från Annika.

– Det stod ”Jag kommer”. Då tog jag ner snaran, jag tänkte att hon inte skulle behöva se den.

Annika kom och satt med Jenny i soffan. Medan hon låg i soffan med huvudet i Annikas knä såg hon kroken i ögonvrån och någonting hände i henne. En varm känsla av en vändning kom.

– Jag vet inte vad det var, men jag kände att jag inte skulle dö i dag. Jag skulle leva, berättar hon.

Började gå i kyrkan

Sedan den dagen har inte Jenny gjort något mer försök att ta sitt liv. Tiden efter har varit turbulent men de senaste tre åren har hon börjat komma igen ordentligt. Jenny började, tillsammans med Annika, gå i kyrkan och fick även en bra kontakt inom psykiatrin.

– Genom åren har hjälpen varit både och. Jag har haft några riktigt bra människor i min närhet under den svåra tiden, allt har inte varit katastrof, säger hon.

Det finns många fördomar mot personer med psykiatriska sjukdomar. Även när man fått behandling och fungerar bra igen finns ofta en misstänksamhet kvar. Jenny väljer att berätta öppet om sitt liv för att minska fördomarna och underlätta för and­ra i samma situation.

"Jag är inte farlig"

Hon är ett levande och gott exempel på att man kan komma igen efter svåra psykiska problem.

Jenny föreläser om sitt liv genom föreningen Hjärnkoll och visar på så sätt att det går att prestera, stå inför en publik.

Hon brukar framhålla att hon inte är farlig, trots att hon har haft varierade kontakter med psykiatrin i snart 30 år.

Jenny har i dag hittat en balans i livet med aktiviteter och relationer. Hon har daglig kontakt med sin pappa och med boendestödjare två gånger i veckan.

– I dag är jag inte rädd för tystnaden även om jag älskar när jag har mycket att göra. Jag tänker varje morgon att vad roligt med en ny dag. Jag har det rätt bra även om jag kämpar för både mig själv och för andra.

Jenny är utbildad undersköterska och även om hon i dag är sjukpensionär så finns drömmen om att kunna komma tillbaka och arbeta inom vården.

– Någon mening med att jag överlevt måste det ju finnas. Om min historia kan hjälpa någon så är det värt det, säger hon.

Detta är Jenny

Namn: Jenny Landin.

Ålder: 36 år.

Familj: Pappa och ett brett nätverk av vänner.

Bor: I Örebro.

Gör: Lever för fullt, föreläser och pysslar.

Drömmer om: Att skriva en bok, skaffa hund och att föreläsa i Stockholm.

4 frågor som kan rädda liv

Om du misstänker att någon i din omgivning överväger att ta sitt liv kan du spela stor roll för att få personen att söka professionell hjälp. Det viktiga är att våga prata om det. Våga fråga på ett öppet, icke dömande och icke konfrontativt sätt. Här är fyra frågor som kan vara livsavgörande.

1. Mår du ibland så dåligt att du funderar på att ta ditt liv?

2. Har du planer på att ta livet av dig?

3. Har du tänkt på när du skulle göra det? I dag, i morgon, nästa vecka?

4. Har du tänkt ut en metod för hur du skulle gå till väga?

Genom att ställa de här frågorna får du en bättre bild av om personen är i omedelbar fara. Om så är fallet måste ni skaffa akut hjälp.

Här finns professionell hjälp

En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning.

Be den självmordsnära att kontakta Självmordsupplysningen på www.mind.se eller Självmordslinjen på telefon: 90101 eller Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Även du som närstående kan få råd om hur du ska agera. Kom ihåg att alltid ta självmordstankar eller planer på allvar!

Källa: Mind.se