Hon var sin makes största idol och främsta inspirationskälla.
För mitt i sin gränslösa berömmelse visste Carl Larsson att han hade hustrun Karin att tacka för det mesta.
Många rara barn, inte minst.
Men också en obrottslig lojalitet som fått henne att uppge sitt eget begåvade oljemålande för att stötta sin makes triumffärd genom samtidens konstsalonger.
Hur många skisser, akvareller och oljemålningar som Carl Larsson gjorde av sin favoritmodell tycks ingen riktigt veta.
Porträttet här nedan tycks hur som helst vara målat med en ömhet som ingen i parets närhet någonsin ifrågasatte – speciellt som Carl själv beskrev sin kärlek öppet i boken Mitt hem 1899:
”Dock, när hon, Karin, i sen skymning kurar i ett hörn, och af henne ej skönjes stort mer än de runda, drömmande ögonen, hvilka stilla, men djupt allvarligt se emot mig, fulla af evig, oföränderlig kärlek, då… då störtar jag på knä, med mitt fula, flintskalliga hufvud i hennes sköte, och jag känner mig sväfva bort med henne, stilla och ljuft, bland renare luftlager...”
Tog tåget till konstnärskolonin
Kärlekssagan mellan de båda konstnärerna hade tagit avstamp på främmande mark.
Sommaren 1882 reste den då 22-åriga Karin med tåget till den svenska och amerikanska konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing söder om Paris, och föll pladask för den sex år äldre Carl.
Det var inte så konstigt.
I motsats till herrar som Zorn (som också kom till Grez) var den spenslige stockholmaren ingen hårt drickande kvinnokarl. Carl kom från enkla förhållanden i Gamla stan i Stockholm, var vänlig, trevlig, klipsk och såg dessutom rätt bra ut.
Tyckte i alla fall Karin, som själv var något av en skönhet, fast kanske lite väl tystlåten och blyg för att riktigt sticka ut bland sina mera självsäkra kolleger.
Hon hade kommit till Frankrike genom pappas försorg och sin egen talang.
Beundrade dotterns talang
Adolf Bergöö var en framgångsrik köpman med egen butik, först vid Stortorget i Örebro och senare i nybyggarsamhället Hallsberg.
Stolt beundrade han sin dotters konstnärliga ådra och hade inga invändningar när hon som blott 14-åring flyttade till Stockholm för att börja på det som kallades Slöjdskolan.
Där blev hon kompis med några andra blivande konstnärer som Julia Strömberg, Ellen Jolin, Julia Beck och Eva Bonnier. Vid sidan av läste hon franska och kom knappt 18 år gammal in på Konstakademien.
Det ansågs att begåvade rikemansdöttrar gärna kunde få leka av sig några år med färgtuber och lerklumpar innan de snällt infogade sig som hemmafruar i ett sedan länge utstakat livsmönster.
Men Karin hade andra ambitioner.
Ja, kanske hennes föräldrar också, eftersom Adolf och Hilda Bergöö, född Sahlqvist, omsider skaffade en lägenhet i huvudstaden. Där fick den målande dottern husera fritt och där bodde de själva ibland.
Målningen av Karin Bergöö (senare Larsson) såldes till National Gallery i Washington 2024. Hon målade tavlan när hon gick på konstskola i Stockholm. ”Bergöö Larsson var uppenbarligen en extremt begåvad målare”, skrev museet i samband med köpet.Foto: © Public domain
Besök Bergööska huset
I slutet av 1800-talet byggde Karin Larssons pappa, handelsmannen Adolf Bergöö, ett handels- och bostadshus. Huset, som går att besöka, ligger i Hallsberg och är ritat av ingen mindre än tidens stora arkitekt Ferdinand Boberg. Bostadsdelen är återskapad och ser ut som den gjorde 1889 och i matsalen hänger väggmålningar av Karins make Carl Larsson. I matsalen finns Karin Larssons oljemålningar och textilier och i Karinrummet finns även hennes design, mode och bildkonst. Väl värt ett besök i sommar!
Karins möte med Carl Larsson skulle dessutom visa sig ovanligt lyckat för alla parter.
Under den klarblå franska himlen uppstod stor kärlek och inom två år var de både gifta och hade en liten dotter, Suzanne.
Beundrad idéspruta
Till det Lilla Hyttnäs som senare skulle göra byn Sundborn, strax nordost om Falun, världsberömd, flyttade de 1888 då Karin var 29 år och redan trebarnsmor.
Det skulle bli fyra barn till att uppfostra (sonen Mats dog 1895 blott två månader gammal) och hon fogade sig snällt i rollen som hustru åt en man som på kort tid blivit en av landets mest hyllade konstnärer.
Men också som hans ständiga bollplank, inspiration och idéspruta.
Att Karin också var en stor konstnär, därom tvivlade aldrig Carl. Nästan storögt tycks han ha beskådat hur den timrade parstugan, som de fått till skänks av svärfadern, förvandlades och förskönades.
Karin verkade hinna med det mesta: snyta ungar, laga mat, odla blommor och sitta vid en vävstol där undersköna mönster växte fram.
Dessutom var hon hans högst älskade kamrat.
I Ett hem skrev han:
”Den gode Guden har i rikaste mått gifvit mig af jordelifvets bästa gåfvor. Min hustru är säkert en af Hans änglar, men som för min skull är så pass jordisk som behöfs för att hålla ihop ett tarfligt hushåll och se till att barnen äro hela och rena.”
Carl Larsson-gården i Sundborn med stugan Lilla Hyttnäs där konstnärsparet Carl och Karin Larsson levde och arbetade kring förra sekelskiftet. Foto: TT
Arbetade ihop
Det fanns något både skarpt och älskvärt hos denna kvinna som uppskattade skämt och ironi, ägde gröna fingrar, sydde sina egna kläder och dessutom villigt kunde stanna upp och låta sig avmålas mitt i vardagens göromål.
En skuggfigur?
Nej, knappast.
Varje gång Carl kom hem från någon av sina många resor hade hemmet fått ännu en smakfull ansiktslyftning.
Det var Karin som ritade möblerna, bestämde färgen på väggarna, designade gobelänger och hittade smarta inredningsdetaljer. Allt medan Carl kryddade hennes återhållsamma stil med egna färgkaskader och snirkliga växter, vilket inte minst syntes i den söta och numera klassiska versen ovanför ingången:
”Var välkommen, kära du,
Till Carl Larsson och hans fru!”
”Ett estetiskt kamratskap” noterade en besökare och kanske har inget konstnärspar jobbat lika symbiotiskt, jämställt och otvunget.
Lilla Hyttnäs – besöksinformation
Sedan 1946 har allmänheten välkomnats hem till superkändisarna Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs, stugan i Sundborn som paret fick i gåva av Karins pappa Adolf Bergöö 1888. Det är Carl och Karin Larssons släktförening som förvaltar och vårdar Sveriges mest omtalade konstnärshem som tar emot besökare från hela världen.
Läs mer på carllarsson.se.
Hemmet blev ett konstverk
Att samtiden inte riktigt förstod Karins viktiga roll är dock tydligt. En och annan klarsynt konstkritiker kom visserligen att notera hennes tidiga målningar och förstod att hon var den kreativa trollkarlen bakom Sundborns skönhet.
Det var hon som höll kontakten med snickare, hantverkare och målare och gjorde med tiden hemmet till ett alldeles eget konstverk.
Riktigt ur skuggorna kom hon dock att kliva först 1997. Då hölls den stora Carl Larsson-utställningen på Victoria and Albert Museum i London och äntligen hade möda lagts på att även visa Karins nyskapande textilier, möbler och kläder.
Här fanns bland annat ”Karinförklädet” som bars av kvinnorna på Sundborn.
Det uppmärksammades också hur hon omtolkat japanska motiv i svart och vitt linne, byggt en genialisk blomhylla och designat en gungstol som i sin eleganta stramhet förebådade funktionalismen.
Ovanligt djärv var också hennes färgsättning. Lysande orangerött och grönt stack ut i en tid då det borgerliga stilidealet i stället var murriga och dova kulörer.
”Ett inredningssnille långt före sin tid” löd det allmänna omdömet om den kvinna som till slut lämnade det jordiska den 18 februari 1928, 68 år gammal.
Då hade hennes älskade Carl redan varit död i nio år och Karin sade sig se fram emot att få återförenas.
