Den bortglömda svenskslummen i USA

Ola Larsmo berättar att han snubblade över historien för tio år sedan när han och hans fru var i staden S:t Paul i USA.

– Jag har alltid varit road av sånt man inte pratar om, sånt som ska glömmas bort, säger han.

Det han snubblade över finns bara fragmentariskt bevarat i några gamla tidningsartiklar och en handfull svartvita bilder. På själva platsen finns ingenting kvar. Han har själv varit där och tittat.

– Inte ett spår. Och man ställer sig frågan: Varför?

I sin nya roman Swede Hollow (Albert Bonniers 2016) skriver Ola Larsmo om människor i den slum som en gång bredde ut sig i en undanskymd bäckravin inte långt från S:t Pauls centrum.

Kåkstad där allt saknades

För 100 år sedan bodde där ett tusental människor i en kåkstad med bara stigar mellan skjulen och där alla bekvämligheter som el, vatten och avlopp saknades. I ravinens botten rann det stinkande vattendraget Phalen Creek. Det var misär.

– Och majoriteten var svenska immigranter, säger Ola Larsmo.

Vi sitter på ett konditori i hans hemstad Uppsala och han visar ett gammalt foto på sin surfplatta.

– Titta här hur dassen stod på rad ut över bäcken.

Den svenska "hålan"

Bäckravinen kom att kallas Swede Hollow. Det engelska ordet ”hollow” kan översättas med ”håla”, ”grop”, ”dal” och liknande. Svenskarna som då bodde där kallade området för Svenska dalen, och Ola Larsmo ställer sig alltså frågan varför denna plats och dessa människor knappast har dokumenterats alls.

– Svaret är nog att det här inte passat in i vare sig den svenska eller amerikanska självbilden. Svenskar vill se sig som hela och rena och som folk som sköter sig. Och en typisk amerikan ska ju börja med två tomma händer och sedan jobba sig upp.

Personerna är påhittade

De allra första immigranterna kom till Swede Hollow strax efter mitten av 1800-talet, medan bokens huvudpersoner anländer i slutet av samma århundrade.

I centrum för Larsmos berättelse står trebarnsfamiljen Klar, den ensamstående Inga samt änkan Lundgren och hennes söner. Ingen av dem har dock funnits i verkligheten.

– Människorna i romanen är fiktiva. För att komma närmare de som bodde på platsen var det nödvändigt att använda sin fantasi och inlevelseförmåga.

De enskilda personerna är alltså alla uppdiktade. Men genom att bland annat intervjua amerikanska historiker som forskat om immigrationen och genom att söka i arkiv med uppgifter om svenskar som kommit till Minnesota har Ola Larsmo pusslat fram en sannolik tillvaro för de människor som bodde i Swede Hollow.

Hur kommer det sig att så många svenskar hamnade i denna slum?

– Emigrationen från Sverige hade accelererat. Från ungefär 1880 till första världskrigets utbrott utvandrade väldigt många svenskar till USA. Många var industriarbetare, och det var också en stor del ensamstående kvinnor som sökte sig till USA för att de uppfattade USA som ett mer jämställt samhälle än dåtidens Sverige, säger Ola Larsmo.

Han berättar också att befolkningsökningen var stor i Sverige och att många föll ur bondesamhället och sökte sig till städerna. När jobben inte räckte till i de svenska städerna valde många att följa med den växande emigrantströmmen.

– Det här var platsen där de fattigaste svenskarna hamnade. S:t Paul var en industristad och här försökte man få jobb. Men det var dåligt betalt och man måste bo billigt. Och så är det naturligt för immigranter att söka sig till människor med samma språk.

En annan utvandring

Vilhelm Moberg beskrev andra svenska invandrare i USA. Han skrev om Karl-Oskar och Kristina som bröt ny mark, byggde upp en gård och levde ett enkelt och hårt men ändå ganska gott liv.

– Han skrev om pionjärerna, om hårdingar som bröt upp och gav sig iväg tidigt. Men han blundade heller inte för förfallet, tänk på Robert och Arvid som gick under. Fast idag är det bara Karl-Oskar och Kristina som uppmärksammas.

Det fanns förstås fler svenskar i S:t Paul. Invånarna i Swede Hollow kunde via en trappa ta sig upp i bättre delar av staden med gator och kvarter där det gick bra att klara sig på enbart det gamla språket. I boken skaffar sig Inga och Klars äldsta dotter Ellen städjobb hos bättre bemedlade landsmän.

– Men boken handlar inte om alla dessa svenskar. Jag vill visa de erfarenheter vi valt bort.

Svenska beskrevs som "tjatter"

Svenskar var länge den största gruppen i Swede Hollow. I boken återges sociala reportage ur tidningen S:t Paul Daily Globe, som dristade sig ner i ravinen i slutet av 1800-talet. Platsen beskrevs som ”en by av ruckel” där de ”linhåriga” invånarna hörs ”tjattra med varandra på sitt främmande och underliga tungomål”. Reportern använde ord som ”misstänksamma” och ”enkelt, grovt folk”.

– Platsen längst ned på samhällsstegen är alltid ledig och människorna som hamnar där beskrivs ofta likadant var det än är. De äter konstig mat, talar ett konstigt språk och är mer eller mindre kriminella. Sådana fördomar möter till exempel somalier i Sverige idag, säger Ola Larsmo.

Andra kom efter

Svenskarna dominerade långt in på 1900-talet, men ersattes efter hand av italienare och polacker som tog över skjulen eller byggde egna.

– Då steg svenskarna i hackordningen och uppfattades mer som hederliga och hårt jobbande men korkade, säger Ola Larsmo.

Han har fått skäll för hur han skildrat svenskarna i Swede Hollow och kan inte låta bli att flina litet.

– Ja, rasister har mejlat och kallat boken ”svenskhat mellan pärmar”. Det är människor som har generaliserat och inte vill se att också svenskar kunde bemötas fördomsfullt i USA.

Slummen bränns ned

Larsmos huvudpersoner har blandad framgång. Familjefadern Gustav Klar sliter mest som daglönare vid järnvägen, liksom flera av hans grannar. Det är ett både farligt och mycket hårt arbete, och möjligheten att få något annat är i princip obefintlig.

Dottern Ellen griper dock en chans som knappt finns, lyckas lära sig skriva maskin och flyttar till slut bort från skjulet nere i ravinen. Boken följer henne till den dag i december 1956 då S:t Pauls brandkår bränner ned slummen i Swede Hollow.

Då står Ellen tillsammans med andra nyfikna uppe på ravinens kant. Hon känner igen familjens gamla ”stuga”, ser den förintas i lågorna och tänker ”det var det”.

– Platsen var en sanitär olägenhet och myndigheterna kastade ut de mexikaner som bodde där. Då fanns inga svenskar kvar, säger Ola Larsmo.

Idag kallas bäckravinen Swede Hollow Park och beskrivs i författarens efterord som ”en söndervuxen, märklig park utan spår av mänsklig bebyggelse”.

Hur kändes det att vara där?

– Som en spännande utmaning. Jag funderade på hur mycket av platsens historia det skulle gå att rädda.

När boken först kom ut sålde den slut på en vecka. Den har väckt mycket uppmärksamhet och Ola Larsmo har fått så många inbjudningar om att komma och berätta, nästan fler än han hinner med.

Varför detta stora intresse, tro?

– Jag hittade ett ämne som intresserar folk. Det visar ju också intresset för Vilhelm Mobergs böcker. Alla svenskar har säkert någon koppling till emigrerade svenskar. Och vi lever åter i ett läge där immigration påverkar samhället väldigt mycket.