Jonas Karlsson: Förnedring, dåligt samvete, julstress – vi är ganska lika allihop

Jonas Karlsson ställer sig på den av mig anvisade fläcken för att fotograferas bland höstlöven i en allé mitt på Södermalm i Stockholm.

– Ska jag ta av mig mössan?

Han har lite bråttom. Högläsning vid en prisutdelning på Skeppsholmen väntar. Vi hinner bara en bildvariant. Mössan får sitta på. På mindre än en timme får vi stöka undan fotografering, lunch och intervju. Men vi är proffs båda två. Vi fokuserar.

Som skådespelare är Jonas Karlsson förstås välkänd. Kanske minns ni honom redan som den grönvita Hammarbyhunden i Julens hjältar, SVT:s julkalender 1999? De senaste åren har han haft huvudroller i filmer som Cockpit och Hallonbåtsflyktingen, och just nu kan ni se honom på TV4 som Martin Becks chef Klas Fredén. Han har också fast anställning på Dramaten.

– Fast därifrån är jag tjänstledig nu för att spela Ladykillers på Oscarteatern, säger han över sin palak paneer på en indisk restaurang intill allén.

Får bestämma allt själv

I höst kom hans andra roman ut. Jag är en tjuv (Wahlström & Widstrand 2015) handlar om Roland, en säkerhetsvakt på en stormarknad som drabbas av allt fler ungdomssnatterier. På möte med chefen råkar Roland kläcka idén att de som avslöjas ska få stå i entrén med en skylt hängande om halsen. Skyltens text ska lyda ”Jag är en tjuv”.

Den första romanen, God jul, kom två år tidigare och dessförinnan har han skrivit flera novellsamlingar och pjäser. Hur hinner han vara författare vid sidan av allt skådespelande?

– Jag tar ledigt för att skriva. Det är tio år sedan jag skrev min första pjäs och när jag insåg att det funkade för mig att skriva, så ville jag varva. Att skriva på dagarna och spela på kvällarna går inte, även om jag trodde det först.

– När jag skriver bestämmer jag själv. Annars är jag i händerna på andra. Att ta några månader för att skriva är underbart, men sedan är det skönt att träffa andra igen.

Grym förnedring

Säkerhetsvakten Roland i den nya boken tror inte att någon av de ertappade ungdomarna verkligen ska ställa sig där med skylten. Han hoppas att de ska föredra att bli polisanmälda i stället, vilket de kan välja.

Men när en kille till synes obekymrat hänger på sig skylten, får Roland samvetskval. Det ser inte bra ut. Det känns inte bra. Han blir orolig för att grabben inte förstår vilken förnedring han utsätter sig för. Roland vill stoppa försöket, men hans chef är mycket nöjd och Roland har inte tillräckligt med kraft och mod att säga emot.

Hur kommer det sig att du skrev den här boken?

– Jag fick syn på en tidningsnotis om en stormarknad någonstans i norra Sverige där de hade en sån här skylt. Jag kunde inte sluta tänka på det, så jag började skriva och fastnade. Jag hittade på Roland och det var något med hans karaktär som var spännande.

– Han är så oansenlig, tar inte plats och är konflikträdd och dålig på att uttrycka sig. Det är en hyllning till någon som är väldigt anpassningsbar, men ändå fortsätter göra så gott han kan inom sina ramar. Han förtjänar en plats i litteraturen.

Det känns som om du skildrar personalmöten, fikaraster och vardagsgnabb på en stormarknad väldigt väl. Hur kan du vara så hemtam i den miljön?

– Vi är nog ganska lika allihop. Det är samma möten och intrigerande som på teatern. Sedan är det säkert mycket från Domus i Gustavsberg, där jag jobbade tre somrar. Jag minns till och med att det var nåt bråk mellan brödavdelningen och frukt och grönt om utrymme, precis som i boken.

Är det något du vill att läsaren ska ta med sig eller lära sig från boken?

– Nej, jag har ingen agenda. Jag ville berätta om olika människor, och om vem som har makten. Roland visar sig inte ha så mycket att säga till om, men jag har inget budskap egentligen.

– Jag har aldrig provat att ha något synopsis, utan börjar och ser vad som händer. Oftast blir det inget alls (skratt), och då får jag börja om på något nytt. Jag har flera berättelser igång samtidigt och en del kan få ligga ett tag. Efter ett år eller så kan det plötsligt hända mer. Jag försöker behålla känslan av att allt är möjligt.

Vad är det som lockar dig som skådespelare att själv skriva?

– Det är väl det att få beskriva världen som man själv ser den, och att ge en person utrymme. Det är roligt att få berätta en historia helt enkelt, och vi behöver nog alla sorters berättelser.

Vilket är roligast, spela eller skriva?

– Det är roligt med både ock. Det är underbart att spela om det är bra, men annars kan det vara jobbigt. ”Varför säger han inte så här i stället”, kan jag undra till exempel. Jag har fått ökad respekt för skrivandet, nu när jag vet hur svårt det är.

I boken sätter precis julskyltningen igång, och i din första roman bråkas det på ett kontor när julljusstakarna placeras ut. Inspirerar julen lite extra?

– Den allmänna stressnivån ökar vid högtiderna, det är likadant i slutet på våren, och detta är tacksamt att skriva om. Men annars skulle jag säga att det är en slump, eller kanske något undermedvetet.

Detta är Jonas

Namn: Jonas Karlsson.

Ålder: 44 år.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Familj: Fru och tre barn.

Fritid: Ganska lite (skratt). Läser fler böcker än jag ser TV-serier. Försöker gå på fotboll och se Hammarby. Vara med familjen och göra det som barnen är intresserade av.

Favoritförfattare: Torsten Ekbom.

Favoritbok: Bildstorm av Torsten Ekbom.