Först domherre och nu talgoxe – fåglarna kommer till Ann-Sofie för att kramas

Det är något med Ann-Sofie Nordin och småfåglar. Vintern 2014-2015 hade hon ständiga besök av en vild domherre, som kom och satte sig i hennes hand för att kela en stund. Ann-Sofie döpte domherrehonan till Henrietta.

Nu är Henrietta försvunnen, men i början av hösten dök plötsligt en oväntat tillgiven talgoxe upp vid familjens hus i byn Kilen utanför Leksand.

Se klippet: Henrietta kom tillbaka efter sju år – se klippet med den tama domherren!

– Jag skulle åka iväg och rida då den bara kom och satte sig på axeln. Jag tog ner den i handen och började klappa den, precis som jag jämt gjorde med Henrietta, och den verkar ju onekligen inte ha något emot det.

Talgoxen, som också är en hona, har Ann-Sofie döpt till Linnea. Tre besök har det blivit hittills och varje gång har talgoxen låtit sig klappas och klias i 5-15 minuter. Fågeln förefaller frisk och kry, och behöver inte lockas med mat.

– Nej, jag har aldrig lockat med mat. Möjligen är hon litet sällskapssjuk. Hon sitter och tittar sig omkring, flaxar med vingarna och piper lite till kompisarna som är en bit bort och letar mat på marken. Efter ett tag flyger hon tillbaka till sina kompisar och fortsätter leta mat.

Gilla Land på Facebook för att få fler artiklar om djur och natur

Hur tycker Linnea mest om att bli klappad?

– Man får klia och klappa överallt, men skönast är det nog på sidan på huvudet. Då sträcker hon på halsen så man riktigt ska komma åt. Mina höns gör likadant.

Domherren Henrietta satte sig aldrig i någon annans hand. Gör Linnea det?

– Ingen ännu som jag vet av.

I början av sommaren hade Ann-Sofie Nordin en veckas närkontakt med ännu en liten fågel, som kom flygande från skogen.

– Det var en domherre, en ungfågel som sprang omkring och åt överblommade maskrosor på gården. Den var inte ett dugg rädd för mig, min man, mina barn eller min mormor och hennes rollator. Men man fick inte ta i den. Jag var ett par centimeter från att nudda, innan den skuttade till lite i sidled. Könet vet jag inte, men jag kallade den för Jenny efter min mormor.

Varför är småfåglar så förtjusta i dig?

– Kanske känner de av att man är djurvän? Gräver man djupare i det vi inte vet något av, kanske jag har varit en fågel i ett tidigare liv. Eller är det någon som hälsar på från tidigare? Vilken anledning det än är så kan man ju inte annat än känna sig speciell och överlycklig att få uppleva detta.