Lottas fäbodliv i väglöst land

Högt upp i väglöst land, i en glänta omringad av höga tallar och täta granar sjunger Lotta stilla en godnattvisa för sina djur.

Fyra majestätiska fjällkor, vita som snö, lägger sig tillrätta på gården och fiser ljudligt medan mörkret faller.

– Gott natt alla djuren, hör vi Lotta viska utifrån farstubron, medan vi själva kryper ner i våra sovsäckar i timmerstugan som blivit vårt hem för ett par nätter.

Plötsligt hörs ett frenetiskt bräkande.

– Greta, suckar Lotta och kliver motvilligt upp ur den varma sängen

Stenkoll på djuren

Ute på vallen trampar geten Greta osaligt runt i sina egna fotspår och letar blint efter sin lilla killing som hon vill ha bredvid sig när det skymmer.

Lotta som har stenkoll på sina djur vet exakt var hon ska hittar killingen och för dem samman. Men Greta är inte nöjd. Bräkandet fortsätter, nu i falsett.

Lotta anar vad som är fel. Självklart vill den envisa geten även ha sin egen mamma, killingens mormor vid sin sida och Lotta roddar vant runt bland de sömniga getterna. Den lilla trion är samlad och en rofylld tystnaden lägger sig åter över vallen.

Läs också: Anna och Robert driver självhushåll på Gessi fäbod

Tidigare samma dag har vi parkerat vår bil på en dammig grusväg. Till fots följer vi skylten som pekat upp mot den vilda skogen och det milsvida fjället, upp mot Lofjätåsen.

Vi befinner oss i Städjan, Nipfjället, i norra Dalarna. För ett par dagar och nätter har vi lämnat storstadens pulserande hjärta och ska istället prova på att bo på en fäbod, långt från närmste civilisation.

Efter 2 kilometers vandring öppnar sig plötsligt en glänta i den djupa skogen. På led framför en gärdesgård står getter och killingar perfekt uppradade på led och tittar nyfiket och näpet upp mot oss.

– Välkomna, hörs från fäbodstugan där Lotta Rosborg står med sonen Erik hängandes på sin höft.

Två månader på vallen

Hon välkomnar oss in i den ombonade stugan och bjuder på en ”fäbod-latte” bestående av tre skedar starkt kokkaffe utspädd med sötgetmjölk.

Enligt gammal tradition har Lotta tagit med sig sina djur för sommarbete medan hagen där hemma får återhämta sig inför hösten. Hon ska tillbringa två månader uppe på vallen med sina 13 getter, åtta killingar, en kastrerad bock och fyra fjällkor.

På vallen finns fäbodstugan där vi bor och den gamla ladugården eller fjöset som det kallas med vackert, vitnade timmerväggar.

I ett större eldhus görs ost och messmör. Längs ner på vallen, intill bäcken, ligger kylhuset. Genom huset rinner vattnet från en kallkälla och leds in i en träkista som fungerar som ett kylskåp.

– Tyst, lyssna. Var det en kobjällra? undrar Lotta och spanar med orolig blick ut över skogen.

Det har hunnit bli sen eftermiddag. Ute på vallen är det fullt ös på killingarna som gör konster på allt som går att klättra på, stångas och busar.

I mitten står lille Erik med mjölkmustasch runt munnen och med favoritkillingen Laban i ett stadigt grepp.

Mjölkar varje kväll

Än har inte korna synts till och det oroar Lotta. På fäboden är djuren helt fria att komma och gå som de vill. Getterna brukar hålla sig nära gården men korna kan vandra långt.

Kommer de inte hem och blir mjölkade kan de drabbas av juverinflammation vilket är både smärtsamt och farligt. Det här är det värsta med friheten på vallen.

I väntan på att fjälldamerna ska vända hem sätter Lotta på sig ladugårdskläder och gör sig redo för mjölkning av getterna.

Hon rör sig vant bland djuren och nämner dem alla vid namn. Hon småpratar medan hon mjölkar och klappar dem uppmuntrande och smickrar med beröm.

När det är dags för den äldre geten Salotta klappar Lotta henne mjukt på bröstet och frågar hur det är med hennes ömmande bakben. Någon får en puss på kinden och ett godisregn är aldrig långt borta.

Vi imponeras av Lottas mjuka och respektfulla hand med djuren. Det är inte svårt att förstå att Lotta ibland låter köttet efter en nära get ligga länge i frysen till sorgen lagt sig. Det är livets gång med djuren men Lotta blir aldrig riktigt van vid det.

Så äntligen hörs bjällror och i skymningen dyker de fyra ståtliga fjällkorna upp. Majestätiskt vankar de långsamt fram över vallen, mot en lättad Lotta som välkomnar dem med både kel och karamell.

Lekfulla killingar

Killingarna blir till sig och använder ledarkon Rut som lekställning och hoppar upp och ner på hennes rygg och hon låter dem tålmodigt hållas.

Djurens närvaro är alltid påtaglig. Finns inte en varm mule att klappa så finns det alltid en komocka att parera.

Morgonen på vallen är sval och stilla. Vi njuter av morgonkaffet på trappan med alla de nyvakna djuren som sömnigt sträcker på sig.

– Men så här torra och varma är inte alla somrar, säger Lotta och minns av regniga somrar då hon knappt har kunnat vistas utomhus på grund av alla mygg.

– Och djuren som måste hållas instängda i ladugården så snart solen går ner för att inte gå under av knott. Veckor som bara regnat bort och allt som är konstant fuktigt och smutsigt, fortsätter hon.

Läs också: 22-åriga Knis Anna vill föra fäbodbruket vidare i Rättvik

Sådana somrar förstärker de negativa sidorna av fäbodlivet. Som ensamheten. När det känns som att de höga träden som omger gården kryper allt närmare och lappsjukan får henne att börja anförtro sig åt blommorna.

När morgonsysslorna är färdiga ska vi gå vall och följa med djuren på deras vandring. En grind står vidöppen och tar oss rakt ut mot vildmarken. Längs stigen växer hjortron som smälter i min mun och bredvid mig mumsar en killing på gröna blad från en frodig buske.

Vi är alla i vår egen värld men ändå tillsammans. Vi låter djuren visa oss vägen då vi vet att de inte skulle gå åt samma håll som björnen.

Det har blivit dags för mig och fotografen Linda att ta adjö och åter vandra vidare ner till den dammiga grusvägen där bilen väntar. Med blicken något högre och med mer syre i våra lungor vinkar vi adjö till Lotta och Erik och i fjärran ser vi djuren vandra vidare, ut i det vilda väglösa land.

Vidsträckt vildmark

Städjan-Nipfjällets naturreservat, i Älvdalens kommun, består av ett stort fjällmassiv med topparna Städjan, Nipfjället och Fjätervålen i söder. I norr ligger toppen Klutsjövålen och runt denna ett vidsträckt vildmarksområde med skogar, myrar och sjöar. Städjan reser sig pampigt upp över det omgivande landskapet. Toppen når 1131 meter över havet. Från norr har den siluetten av ett städ – vilket gett fjället dess namn