Det svenska yrkesfisket befinner sig i ett läge som inte är en tillfällig kris. För det småskaliga kustfisket handlar det i allt högre grad om en näringskollaps. Antalet yrkesverksamma fiskare har minskat dramatiskt under de senaste decennierna och utvecklingen har präglats av en kraftig strukturomvandling. Där det tidigare fanns många mindre fiskebåtar och lokala företag återstår i dag ett fåtal större aktörer. Detta är inte bara ett problem för dem som lever av fisket. Det är ett hot mot levande kustsamhällen, svensk livsmedelsförsörjning och den kunskap som byggts upp under generationer.
Orsakerna är flera. Historiskt överfiske har bidragit till svaga bestånd och försämrad lönsamhet. Likaså mänsklig påverkan genom utsläpp, övergödning och förändrade havsmiljöer, även om miljöstatusen förbättrats sedan 1990-talet enligt bland annat WWF. Sverige borde ha förhandlat fram mer rådighet över Östersjöfisket och dess klassning vid EU-inträdet. Ett annat vägskäl kom 2009 när det individuella överlåtbara kvotsystemet, ITQ, infördes. Syftet var att skapa effektivitet och lönsamhet. Resultatet har i stället, som jag ser det, blivit en koncentration av fiskerättigheter till ett fåtal större aktörer. Kvoter har samlats hos de största företagen medan många mindre fiskare tvingats lämna yrket. Ett system som skulle stärka näringen har i praktiken bidragit till att montera ned den är min slutsats.
Regeringen har tillsatt en utredning vid Havs- och vattenmyndigheten som bland annat ska utvärdera ITQ-systemet. Den ska redovisas 2027 och ge vägledning kring hur systemet ska utformas efter 2029. Det är nödvändigt men det måste också resultera i något konkret. Därför krävs handlingskraft. Sverige måste ta en starkare roll i EU arbete med de internationella fiskekvoterna, de så kallade TAC-besluten. Förvaltningen av Östersjöns bestånd måste bygga på ett närmare samarbete mellan länderna runt havet och ett gemensamt arbete mot säl och skarv.
Vi behöver också återställa ersättningen för förlorad fångst och redskap som drogs ner med drygt 30 procent 2025, helt utan dialog med näringen. Det tycker jag var en helt orimlig prioritering sett till näringens status vilket ger fel signaler. ITQ-systemet behöver reformeras. Kvoterna måste användas bättre för att skapa ett levande fiske längs hela kusten – inte enbart för att gynna de största aktörerna och fördelas ut på ransonering. Det internationella havsforskningsrådet ICES behöver ges ett tydligare uppdrag att utveckla kunskapsunderlagen om fiskbestånden. Vetenskapen är avgörande för kloka kvotbeslut, men den måste också ge en så rättvisande bild som möjligt av beståndens utveckling.
Slutligen måste fiskerinäringen skrivas in tydligare i Sveriges arbete med självförsörjningsgrad och livsmedelsberedskap. Svenskfångad fisk ska i större utsträckning bli mat på svenska tallrikar. Sverige behöver ett fiske som är ekologiskt hållbart, ekonomiskt livskraftigt och socialt förankrat. Men då måste politiken agera nu. Om det småskaliga yrkesfisket försvinner förlorar vi inte bara en näring – vi förlorar en del av vårt kulturarv, vår livsmedelsberedskap och framtidens möjligheter att nyttja havets resurser på ett hållbart sätt.
Martin Joelsson
Riksdagskandidat för Centerpartiet
Västervik, Kalmar län
