Kristins slöjd ger historiens prylar liv igen

Kristin Sundberg står lutad mot sin snickarbänk och trillar en kub av flätat näver mellan händerna. I kubens ena sida finns en smal öppning.

– Det kallas en ullkärring men hur den användes är fortfarande ett mysterium. Kanske hade man ull i den när man gick och spann med slända. Kanske var det något helt annat i den.

Det här är Kristins "grej", det som får henne att ticka i gång.

– Det som driver mig är historien bakom de skapade föremålen. Jag kan hitta förlagor på bygdegården eller på bild i digitalt museum. Sedan skapar jag dem på nytt, förklarar Kristin.

Rummet vi står i är familjens snickarbod i källaren till gårdens lillstuga. En trappa upp bor Kristin, maken Claes Larsson och parets nyfödda dotter Maj.

Kristins pappa Svenolof och mamma Anna-Karin bor i stora huset på gården Olors i Storvik i Gästrikland. Lägg gårdsnamnet på minnet för det är så du hittar Kristin och hennes slöjd.

Njutbara filmer

Under namnet Olors postar hon bilder och filmer på sin slöjd på instagram och youtube. Särskilt filmkanalen är en skattgömma för alla som gillar svensk slöjd.

Filmerna är vackra, njutbart långsamma och underbart "nördiga" för alla som vill slöjda själva. En stock klyvs och barkas, sedan huggs ett lent och perfekt mjölktråg ut, spån för spån.

Man får se ett 200 år gammalt kattmatsfat återuppstå, se Kristin göra en pinnig adventskalender från 1910, en saltflaska av näver och mycket mer.

Kristin ler lite generat åt berömmet.

– Jag har ju inte filmat så länge och det är verkligen roligt om folk tycker att de fungerar. Jag kan själv se att jag lärt mig mycket sen de allra första filmerna.

Kristin är utbildad slöjdare med textil som huvudinriktning men med tiden har det blivit mer hårdvara. Mer trä, näver och rot.

Just nu är Kristin föräldraledig från sitt jobb på fritidsgården i Storvik. Slöjdandet löper just nu parallellt med allt annat.

– Mitt mål är inte att sälja en massa saker. Drömmen vore att få samarbeta med till exempel Digitalt Museum, säger Kristin dröjande.

Liten storvikshäst

De saker hon gör är till för filmerna och för hennes eget höga nöjes skull. Undantaget kanske blir den lilla hästen i trä.

– Den kan min morfar ha lekt med en gång och jag kan kanske tänka mig att göra flera och sälja. Den kanske blir en storvikshäst.

Var den kommer ifrån från allra första början är det ingen som vet och Kristin tar tacksamt emot alla ledtrådar hon kan få.

– Jag har sett en del som liknar den som tillverkats i Småland men har inte fått det bekräftat.

Kristin tar upp och synar sin bastanta träklubba, väger den i handen.

– Oj, här var det spindelväv. Det är sånt som händer när man får barn. Den här klubban är resultatet av vår första date, jag och Claes gick ut i skogen och tog ner masurbjörken till den tillsammans.

Det här är en slöjdande familj. I andra änden av rummet jobbar Claes med en stor blå fågel till en utställning. Vid pappas bänk står stora svepaskar på vänt för att få botten och lock.

Glasögon av näver

Kristins snickarbänk är full av vackra bruksföremål. Här finns klassiker som den tunga träskålen att göra senap i, den som håller för en rullande och malande kanonkula. Här finns den tampade näverburken, alla korgarna och borsten gjord av hägg.

Men här finns också de udda prylarna, mysterierna. Kristin tar på sig ett par glasögon av näver. Förlagan till dem kom till Nordiska museet 1877 från en gård i Rättviks socken.

– Det är glas i och helt klart glasögon som skulle skydda ögonen. Frågan är mot vad, säger Kristin.

Även materialvalen är viktiga att begripa sig på.

– Jag funderar mycket över varför sakerna gjordes just på det sättet och varför de valde det materialet.

Som näverhatten och axelskyddet av näver. Man kan fnissa åt det i dag men just då i den regnblöta skogen var det fullständigt självklart att välja näver.

– Man får tänka på att just det plagget kan vara en orsak till att just jag är här i dag. Någon som sedan blev min morfars far kunde ha dött i lunginflammation utan det.

Den vackra citruspressen i trä väcker också frågor. När Kristin skulle göra en hade hon två antika förlagor att välja på. Hon valde den enklare modellen från länsmuseet Gävleborg men kikade också på en annan, mycket mer arbetad.

När Kristin gör de gamla tingen igen är det nästan magiskt, som att två slöjdare från var sin tid låter fingertopparna nudda vid varandra från var sin ände av samma bit trä.

– Den var snidad som en fågel och man kan bara gissa. Kanske la man ner så mycket arbete på den eftersom citroner var något fint och exotiskt, något att skryta med.