Linns son Leo överlevde kanotolyckan på Ånnsjön – nu släpper hon bok

Det måste sägas direkt. Detta är en bok som knappt går att beskriva. Var ska man börja?

Visst, det kan börja med att 15-årige Leo är på konfirmationsläger i Jämtland, ramlar ur en kanot, inte blir hittad och blir liggande medvetslös i iskallt vatten. Många har säkert läst om den fruktansvärda olyckan den 16 juni 2015 då tre pojkar försvann på Ånnsjön.

Läs också: Överlevde 21 dygn i skogen

Fjällräddarna utförde hjärt- och lungräddning

Det kan också börja med fjällräddarna Marcus och Jens som, tack vare sin lokalkännedom och erfarenhet, hittar Leo och omedelbart påbörjar den hjärt- och lungräddning som blir det halmstrå livet klamrar sig fast vid.

Men det kan även börja med sjukhuset i Trondheim, dit Leo flygs med helikopter, där läkarna uppmäter en kroppstemperatur på 14,5 grader och inser att Leos hjärta inte slagit på sex timmar. Han är kliniskt död.

Men för en läsare av romanen Himlen måste sakna en ängel (Norstedts 2018) börjar och slutar det med författaren själv, Leos 42-åriga mamma Linn Maria Wågberg.

För detta är en bok om kärlek, om en förälders fullständigt astronomiska kärlek till sitt barn, och om en envishet bortom allt förstånd.

Från död till liv

Man förstår att det finns en pappa också, säkert lika envis och kärleksfull. Men här får vi framför allt följa ett ”jag” som kämpar tillsammans med sin son på en mödosam väg från död till liv, och som sliter med den infernaliska frågan ”varför”.

Mirakulöst nog överlever alltså Leo. Till att börja med är han kopplad till rent livsuppehållande apparater, och prognosen är dålig. Ett långt hjärtstopp innebär förstås svåra hjärnskador, men en läkare säger att unga människors hjärnor kan ha oanat stora möjligheter att reparera sig själv.

Läs också: Tragedin på fjället

Började andas själv

Mamma Linn är ständigt vid Leos sida. Hon sjunger för honom och kan på EEG-kurvor se att han hör henne, trots att han ligger stilla och till synes bortom all kontakt.

Två veckor efter olyckan uppfattar läkarna att han tycks kunna andas själv, och respiratorns luftslang dras försiktigt ur hans strupe. Leo hostar svagt, tittar upp på sin mamma och säger:

”Mamma, mamma jag vill ha glass! Jag är så sugen på glass.”

Det är en av alla sidor som inte går att läsa utan att gråta, och likadant är det under intervjun. Men vi ses på ett soligt kafé en bit norr om Stockholm och gör så gott vi kan.

Uppmanades börja skriva

Hur kommer det sig att du skrev den här boken?

– En av sköterskorna uppmanade mig att börja skriva, och det är jag oerhört tacksam för. Hon sa att annars skulle jag inte komma ihåg allt, säger Linn Maria Wågberg.

– Det blev också ett sätt att, i bloggform, underrätta omvärlden om vad som hände inne i bubblan jag befann mig i. Ett år efter olyckan tittade jag på det jag hade skrivit och kände att jag ville berätta allt i sin helhet. Jag ville också berätta för att inge hopp hos sjukhuspersonal, räddningstjänst och anhöriga. Att det alltid är idé att fortsätta. Kanske kan jag och Leo visa att man klarar mer än man tror.

Läs också: Naturen lever efter brandkatastrofen

”Segt virke i honom”

Leo har överlevt och kommit tillbaka på ett sätt ingen trodde var möjligt. Det måste finnas något enastående i honom. Vad?

– Om jag det visste. Inte har han ärvt det från mig, jag hade aldrig överlevt. Det måste vara ovanligt segt virke i honom, även fysiskt, trots att han aldrig varit en sån där tävlingsinriktad idrottskille. Jag önskar att kärleken till livet och till oss runtomkring hjälpt honom. Det känns som om han gjorde ett val att stanna kvar. Han hade verkligen många tillfällen till att inte stanna kvar.

Ja, du skriver att han under en av alla era plågsamma och till synes hopplösa rehab-övningar säger ”Jag orkar inte mer, mamma. (---) Jag vill inte vara med längre…”. Vad gör en mamma då?

– Det har hänt ofantligt många gånger sedan det började sjunka in i honom att detta inte är tillfälligt. Då gäller det att bara vara där och orka lyssna och hålla om. Bekräfta honom. Inte trösta bort.

Orkar trots tunga perioden

Linn fortsätter:

– Och säga att ”meningen med mitt liv är du, jag tänker inte försvinna, jag älskar dig”. Men han har aldrig velat avsluta sitt liv, bara önskat att de aldrig hade hittat honom. Att höra det, har varit det värsta. Jag har inget trick, det handlar bara om att orka.

Var hittade du den kraften att orka?

– Jag har inte letat aktivt. Man gör det man måste. Men faktiskt är det så att man hittar kraften i kärleken, även om det kanske låter romantiskt.

Att släppa frågan om varför det hände

Du skriver också om olyckan, om brister i säkerheten, om Leos skador och lidande och om hur era liv förändrats. Och du skriver att inom dig ekar hela tiden frågan ”varför”. Finns det något svar?

– Nej, det finns inget svar. Processen handlar om att släppa frågan och förhoppningen om att få förklaringar och ursäkter, men jag tror ändå att jag kommer att brottas med att vrida och vända på det här i resten av mitt liv.

Du arbetade inom kyrkan, i församlingen som höll i konfirmationslägret. Finns din gudstro kvar?

– Jag får ofta frågan om att ”nu har du väl tappat tron?”. Men jag tycker nog att Gud skötte sig rätt bra efter olyckan, med mirakel och under. Olyckan var människors fel, så tron på människor har fått sig en törn. Jag har varit osams med Gud om detta: Jag jobbar i kyrkan, skickar sonen på konfirmationsläger och så blir det så här! Hur tänkte du nu, Gud? Men jag har absolut gudstro, fast med minst lika mycket tvivel som övertygelse. Jag tror att Gud pallar det.

Läs också: Nära dö på flyget – räddades mirakulöst