Myt #2: Landsbygden är homofientlig

Som ordförande för RFSL Hälsingland och projektansvarig för Söderhamn Pride står Majs Keller i fronten för kampen för HBTQ-frågor i Hälsingland. En kamp som för många är synonym med Stockholm.
– Jag började engagera mig för jag tycker att det behövs. Sen dess har jag fortsatt med det jag tycker är viktigt för mig själv och vad jag hör att andra saknar och behöver för att känna hopp, glädje och styrka.
Vad har du mött för motstånd?
– Jag möter oförståelse och kränkande ord som att detta arbete inte behövs i Söderhamn. En del företagare säger att ”det här problemet har vi inte på vårt arbete” eller att de inte har någon HBTQ-person på arbetsplatsen. Hur vet de det? Syns det på ytan eller står det i pannan? Att Söderhamn med knappt 12 000 invånare arrangerar en Pridefestival där de deltar 2 000 personer i paraden är helt fantastiskt.

En bild som delas av forskaren Thomas Wimark, doktor i kulturgeografi vid Stockholms universitet i sin avhandling ”Beyond Bright City Lights: The migration patterns of gay men and lesbians”. Men han menar samtidigt att bilden av att homosexuella och bisexuella flyr landsbygden och småstäderna delvis är en myt.
– I dagens samhälle är sexualiteten mindre tabubelagd och olika sexualiteter bejakas i större utsträckning genomgående, inte bara i storstäderna. Vad jag kan se i mina intervjuer med unga killar och tjejer är att de inte längre pratar om mindre städer eller landsbygd som något problematiskt för deras homo- eller bisexualitet, säger han.

Storstadsperspektiv

HBTQ-personer följer allt mer heterosexuellas flyttmönster och sticker inte ut lika mycket längre visar Wimarks forskning.

Varför tror du att landsbygden så ofta framställs som HBTQ-fientligt?

– Det kan vara så att de narrativ som beskriver landsbygd och mindre städer ofta skrivs av personer från storstäderna eller av dem som lämnat landsbygden för storstäderna. Det är inte så konstigt att de då minns en annan tid än den som andra HBTQ-personer upplever idag.

Så den bilden stämmer inte?
– Jag skulle uttrycka det som att homofobi och intolerans kan finns överallt i samhället men det är garanterat inte förpassat till mindre städer och landsbygd.

Kluven bild

Majs Keller i Söderhamn bekräftar att hon stöter på samma problem i sin hemstad som HBTQ-rörelsen gör i större städer.
– Jag har haft det relativt bra men i perioder har det varit fruktansvärt jobbigt. Det har varit så jobbiga stunder att jag vid 14 års ålder försökte ta mitt liv. Jag fick hjälp och jag flyttade från stan då. Men som barn var det okej. Jag har alltid haft vuxna som har sett mig som människa men kanske inte alltid min själ.
Du som jobbar med de här frågorna dagligen, tycker du att acceptansen mot HBTQ-personer är bättre på landsbygden idag än tidigare?
– Det där beror på vem du frågar. Ena sekunden är det jättebra, andra sekunden så förstår jag inget alls. Vi har arrangerat Söderhamn Pride i 4 år nu men jag måste fortfarande förklara mig gång på gång. Så halva delen av mig vill svara ja och andra delen av mig vill säga nej.

”Kan jag, så kan du”

Majs säger att hon är trött på att hela samhället går ut på att man måste placeras i fack och att hon bara vill vara personen Majs. En människa som lever och gör bra saker och som gråter, äter och skrattar.
Vad är det bästa med att bo i Söderhamn?
– Att jag får möjlighet att utveckla och inkludera människor som kanske inte skulle haft samma möjlighet till det om jag inte bott här. Det är det bästa med en liten stad. Du syns, jag finns och jag ser dig! Det är väl där jag har ett ansvar som människa. Att jag idag bor i den lilla staden och kan vara stark.
Vad kan man göra för att det ska bli bättre?
– Jag vill säga prata men jag är trött på att bara prata. Jag vill se verkstad och fler människor som tar eget initiativ om de tycker att Pride och HBTQ är viktigt. Gör något själv! Fråga inte mig. Gör bara! Kan jag så kan du.

Land synar myterna om landsbygden! Läs alla delar:

Myt #1: Landsbygden avfolkas. 

Myt #2: Landsbygden är homofientlig

Myt #3: Landsbygden är segregerad