Varje dag kom en man i luggsliten rock förbi och gratisåt av ostkakan.
Det blev aningen pinsamt till sist. Visserligen var ju hela idén med min barndomskommuns gästspel på Stockholms Central att marknadsföra sina produkter. Brostorps ostkaka, inte minst. Ett baktekniskt mästerverk, om ni frågar lokalpatrioten i mig. Men mannen i rocken var så ogenerat glupsk att man efter några dagar drog öronen åt sig.
Gängse norm är förstås att provsmakaren tar en bit, högst två, och sedan avgör om det månne ska köpas med sig en ostkaka hem. Men inte den här storätaren. Varje dag försvann innehållet på nya papptallrikar in under de dåligt putsade glasögonen.
Å andra sidan...
Han verkade hungrig, stackaren. Konditionen på kläderna tydde på ett begynnande stadium av fattigdom. Förmodligen var han ensamstående, arbetslös och hade inte råd att äta ordentligt.
Kunde den godhjärtade familjen Ydrestrand, ostkakebageriets stolta ägare, lysa upp tillvaron för en sådan trashank, må det vara hänt.
Dessutom var det förstås ett gott betyg åt ett recept som förfinats under 800 år. Så gammal lär nämligen den småländska ostkakan vara. Dessutom billig att tillverka, lätt att transportera och himmelskt god.
Bondmororna tävlade i tysthet om att skapa den bästa efterrätten. Recepten gick ofta i arv, men var också ofta omgärdade av hemlighetsmakeri. Proportionerna mellan sötmandel, bittermandel, ägg, grädde och strösocker var bättre bevakade än Fort Knox.
Emil i Lönneberga tillhörde ostkakeälskarna som bekant. När fattighjonen bjöds till Katthult på det stora tabberaset (som ju är en förvanskning av latinets ”tabula rasa” – ”tom tavla” eller att göra ”rent bord”) försvann ostkakan snabbt som blixten.
Men även Astrid Lindgren själv och andra livs levande smålänningar som Vilhelm Moberg, Carl von Linné och Pär Lagerkvist var dokumenterat hängivna ostkakefans.
Så ock mannen på Centralen, det var tydligt. Nu var det sista dagen på kommunens pr-besök och man betraktade honom närmast som ett inventarium. Det skulle nästan kännas lite tomt utan hans giriga mumsande.
Fast den här gången försvann han inte direkt efter sitt oblyga frossande. Sökte i stället kontakt med tillverkaren.
”Jag tycker mycket om den här ostkakan.”
”Tack, det var roligt att höra.”
”Har ni en stor fabrik? Hög kapacitet? Hur många ostkakor skulle ni kunna tillverka per månad, tror ni?”
Tillverkaren nämnde en siffra.
”Inte mer?”
”Nej, tyvärr.”
”Det var synd eftersom jag skulle ha velat servera er ostkaka i mina restauranger. De är några stycken. Men kunde ni öka er kapacitet rejält, så hör av er.”
Varvid han artigt tackade för smakproven under veckan och efterlämnade ett visitkort med sitt namn:
Ingvar Kamprad.
Läs också: Så gör du en klassisk ostkaka
