För hundra år var Skogssällskapets fastighet Vråskogen i Ljungby täckt av ljunghed. Den hade brett ut sig när skog avverkats utan att återplanteras, och det var för att återbeskoga sådana områden som Skogssällskapet bildades 1912. Idag är det ljunghedarna som försvunnit. Den återplanteringsiver som drog fram över Sverige, starkt påhejad av staten, gjorde att man återplanterade allt och lite till. Mer än 90 procent av alla ljunghedar har försvunnit. I höst ska en del av Vråskogen avverkas och ljunghed återskapas genom bränning och bete. Länsstyrelsen har löst in en del av Skogssällskapets mark för att bilda naturreservat. Att pendeln i samhället slår fram och tillbaka är knappast något nytt, men sällan blir det så tydligt som här. Det visar också hur vi i vår iver att göra gott ibland går för långt och förlorar andra värden.
Så vad kan vi lära av det här? För det första att det är omöjligt att veta vad morgondagens människor kommer tycka om besluten vi fattar idag. Risken är stor att det som verkar rationellt idag framstår i ett annat ljus imorgon. För det andra hur viktigt det är med variation i landskapet, och att inte alla springer på samma boll. Under större delen av 1900-talet präglades det svenska skogsbruket av en stark produktionsiver. Staten tvingade fram röjning och gallring hos markägare, beredskapslag drog fram genom skogarna med röjsågar. Men så, efter lång tid av stark statlig styrning kom en ny skogsvårdslag 1993. Nu skulle skogsägare få verka med frihet under ansvar. Samtidigt fattades ett annat banbrytande beslut: produktion och miljö ska väga lika. Det är trettiotre år sedan, och visst har mycket hänt i de svenska skogarna sedan dess, men fortfarande lever vi med skogar som planterades och röjdes i en annan tid.
Idag har varje markägare stora möjligheter att välja vilka värden som ska förvaltas och utvecklas på fastigheten. Eftersom hälften av skogsmarken i Sverige ägs av privatpersoner är förutsättningarna goda för ett variationsrikt skogsbruk. Skogsfrågorna har debatterats flitigt de senaste åren, där frihet under ansvar ska vägas mot nya krav från EU. Nu går vi snart till riksdagsval. Oavsett vad som händer vid valet hoppas jag innerligt att vi fortsätter slå vakt om skogsägares lust och egna initiativförmåga.
För det är i de små besluten som skogen formas. I valet av trädslag, i viltbehandlingen av plantor, i anläggandet av en våtmark, i återskapandet av en ljunghed. Där och då, i det lilla, skapas framtidens svenska skogsmark. Vi ska inte alla springa på samma boll. Istället borde vi låta bollarna vara lika många som landets skogsägare, och leda oss åt lite olika håll, mot olika mål. Då tror jag vi får både variation och växtkraftiga skogar.
Vad morgondagens människor kommer tycka om det vi gör idag är omöjligt att veta. Men vi kan göra vårt bästa genom att ta till oss ny kunskap, vara ödmjuka inför att vi aldrig vet allt, och komma ihåg att hela tiden blicka både bakåt och framåt när vi stakar ut riktningen för den svenska skogen.
Karin Fällman Lillqvist
Hållbarhetschef Skogssällskapet
