Tilde de Paula berättar sin dramatiska familjehistoria

Tilde de Paula var bara tio månader när soldaterna letade igenom hemmet efter familjen. Detta eftersom hennes pappa var politisk motståndare. Mamma Hope bad tysta böner för att hennes dotter inte skulle börja skrika i lönnrummet bakom bokhyllan. Ett avslöjande knyst och livet skulle vara över.
– För min mamma är det fortfarande smärtsamt att gå tillbaka i minnet till den tiden. Själv har jag fått allt återberättat och förstår ju att det var väldigt dramatiskt. Jag är ledsen över att det har varit så plågsamt för mamma, säger Tilde de Paula.
I sin nya bok Tiden läker inga sår berättar hon om familjens flykt från militärdiktaturens Chile 1973 och det nya livet i Sverige. Om hur Harald Edelstam, den svenske ambassadören i Santiago, räddade dem och oändligt många fler. Om kvinnorna i släkten och deras kamp för en framtid någonstans. Om hur det var att växa upp som invandrare i ett annat land.

Det var inte alldeles enkelt att få ur sig. Att inkludera familjemedlemmar som inte vill vara offentliga och deras förflutna innebar svårigheter. Och samtidigt: Alla egna svidande minnen och känslor längs den krokiga vägen.Kompisen Ulrika gav Tilde det slutliga modet. Ulrika sa: ”Det går inte att beskriva Sveriges historia utan att berätta invandrarnas.”

– De människor jag verkligen älskar, som är med i boken har jag pratat med. Som min mamma. Hade hon sagt nej hade jag inte gett ut boken. För mamma handlar det väldigt mycket om att hon vill gärna vill hedra minnet av Harald Edelstam och det hjältemod han besatt, säger Tilde

Men hennes mamma hade först svårt att läsa boken.
– Jag fick läsa högt henne för att hon tyckte det var så obehagligt. Och hon grät. Sedan läste hon själv och grät. Jag är glad över att jag tagit plats som invandrare för att ge röst åt en flykting, berättar hon.

För Tilde tog det tid att känna sig svensk. Även om hon ibland tänkte att hon nog älskade Sverige mer än vad hennes svenska kamrater gjorde fanns hela tiden känslan av utanförskap.

– Att sätta ord på utanförskapet är jättesvårt. Allt det som man som svensk tar för givet var jag tvungen att lära mig. Under min uppväxt gjorde jag ingenting för att vårda mina rötter. Jag ville bara vara så svensk som möjligt, berättar hon.

Vad kan "infödda" svenskar göra för att underlätta för nyanlända?
– Jag tycker det handlar om ren medmänsklighet. Det måste finnas en större medmänsklig idé om vem man vill vara. Att inte ställa sig på ena sidan om en gräns och titta på en annan människa som ber om hjälp och så säga: ”Nej, jag vill inte hjälpa dig för du står på andra sidan linjen".

Stämmer det att Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" betytt mycket för dig?

– Ja, den har varit viktig. Efter att ha läste den kunde jag plötsligt jag formulera vem jag ville vara. Och tog beslutet att sluta vara så himla osäker hela tiden. Du kan inte bestämma hur andra ska vara eller hur de ska behandla dig. Men du kan styra över vem du själv vill vara.

– Och frågan är vad du kan göra för andra, inte vad andra kan göra för dig. Jag kan förstås också misslyckas med att vara snäll, men då är det bara att gå tillbaka och säga förlåt, säger hon

Din dramatiska historia är högaktuell med tanke på den senaste tidens flyktingströmmar i Europa. Kommer smärtsamma minnens till livs igen?

– Nej, inte direkt, men jag har ändå reagerat extremt känslomässigt. När det började rapporteras i somras blev jag väldigt låg. Och arg. När jag ser bilder i medierna ser jag ju folk jag känner framför mig, jag ser min familj.

– Samtidigt har det kommit något väldigt fint ur det som har skett. Många har verkligen rest sig upp och insett att det handlar om människor och att vi alla måste hjälpas åt.

– Jag får rysningar på armarna bara jag pratar om det. En del tycker att titeln på min bok är lite deppig. Men hela poängen är ju att tiden i sig inte läker sår. Men människors goda handlingar gör det. Människors välvilja, kärlek, omtanke och hjälpsamhet. Det är det som läker såren.

Brinner du får någon annan samhällsfråga?
– Som oberoende journalist kan jag ju inte engagera mig politiskt. Men jag stöder ett barnhem i Litauen. Barns väl och ve är det som berör mig djupast.

– Därför vill jag att mina barn ska känna sig hemma i världen. Det är jätteviktigt för mig eftersom jag själv inte kunde göra det. Mina barn är väldigt stolta över sin invandrarbakgrund.

Och apropå familjelivet: Stämmer det att du inte gillar att laga mat, men är "suverän" på att plocka undan och diska?
– Jag har hur mycket tålamod som helst med människor men inte med mat. Fanns det ett piller man kunde ta varje dag så att man blir mätt och får i sig all näring skulle jag absolut äta det.

–Om jag äter middag med någon trycker jag snabbt i mig maten för att sedan kunna samtala. Maten är inte det intressanta, det är möten.

– Barnen är nog glada över att min man lagar extrem god mat. Så det är bara dumt att jag står där och bränner någon gammal sojakorv, säger hon.

Hur känns det nu när din livsberättelse finns som bok?
– Jag njuter! Det var en hård och lång process. Jag är glad över att jag skrev. Det var ett steg för mig personligen att våga berätta min och min familjs historia, för det är mig och oss det talas om nu.

– Men som alltid när jag har gjort klart något projekt infinner sig alltid en slags tomhet. En ganska sorgen känsla. Fast då brukar jag formulera ett nytt mål så att jag får någonting att sträva efter. Jag gör det inte för att jag är olycklig. Jag älskar mitt liv och min vardag. Jag adderar bara.

Lyssnar gärna på dokumentärer

Namn: Anatilde ”Tilde” de Paula Eby.
Aktuell: Programledare för Nyhetsmorgon i TV4 och Hela Sverige bakar i Sjuan. Med biografiboken Tiden läker inga sår (Forum).
Ålder: Blir 43 år i november.
Yrke: Journalist och programledare.
Familj: Maken Thomas Eby, 34 år, och barnen Elian, 15 år, Zion, 14 år, Naemi, 10 år , och Ilyah, 4 år. (de tre första barnen i tidigare förhållanden).
Bor: Lägenhet i Vasastaden i Stockholm.
Fritidsintressen: ”Jag är dålig på hobbysar. Men jag gillar att promenera och lyssna på radiodokumentärer. Och att träna. Det är verkligen enda tillfället jag inte har huvudet fullt med tankar. Det fysiska vet jag inte om jag gillar så mycket. Men det mentala är magiskt. Det är underbart med en timmes helt tyst i huvudet tre gånger i veckan.”

Karriären i korthet

Har varit programledare i TV4 i många år, bland annat för Fredagspuls, Nyhetsmorgon, Nyhetsmorgon söndag, Spårlöst och Saknad.
(Fick 2007 Aftonbladets TV-pris som Sveriges bästa kvinnliga programledare. Utsågs till Sveriges bäst klädda kvinna 1999. Skrev 2006 boken Gummimammor, plastpappor och bonusbarn tillsammans med Birgitta Klang. Tilldelades tidigare i år TV-priset Kristallen för Årets dokusåpa med Hela Sverige bakar.

Följ oss på Facebook så missar du inga intressanta artiklar.