Rasbiologerna mätte hennes släktingars huvuden

I den stora villan i Jokkmokk där Katarina Pirak Sikku bor tillsammans med sin man hänger en målning som hennes far, konstnären Lars Pirak, målat. ”Till Katarina”, står det på målningen med hans karaktäristiskt böljande skrivstil.
– Hans bilder handlar om berättelser som han hade hört eller upplevt som väldigt litet barn, säger Katarina.

Mörk period i svensk historia

Hennes senaste utställning, Namaheamiid luottat/De namnlösas spår på Upplandsmuseet i Uppsala, tar också avstamp i historien. Men den handlar inte om ljusa minnen eller berättelser. I stället är det en mörk period i den svenska och samiska historien som visas, de rasbiologiska undersökningar som samerna i norra Sverige utsattes för i början av förra seklet.
– Jag har grävt i det rasbiologiska materialet och många av verken jag ställer ut är från ett långvarigt forskningsarbete. Sedan har jag försökt gestalta det konstnärligt.

Svärfars huvud mättes

Redan när hon började leta i materialet 2004 visste hon att hon skulle kunna hitta någon nära anhörig. Så småningom fick hon reda på att de mätinstrument som en rasbiolog använt sig av 1923 i norra Lappland fanns kvar och att de fanns på Forskningsarkivet i Umeå. Instrumenten prövade hon sedan att mäta sig själv med.
– 1923 blev min svärfar undersökt av rasbiologerna och instrumenten som jag mätte mig med hade kunnat ha använts på honom. Det slog mig rätt hårt. Instrumenten blev mer laddade.

Vill vida vidden av det som hände

Att hon hittade dem blev en vändpunkt för henne och gjorde att hon fördjupade sig i rasbiologernas undersökningar.
– Utan instrumenten tror jag inte att jag hade kommit vidare. Jag kunde inte riktigt lämna den där frågan: Vad hände? Det finns ju inte beskrivet någonstans.

2014 hade hon tillräckligt med material för en utställning, som visades på Bildmuseet i Umeå samma år. I den nya utställningen finns nytagna foton på henne själv med mätinstrument, tagna i familjens stuga till fjälls.

Och det finns en anledning till att bilderna är tagna i hemmiljö. När hon gjorde bilder till sin tidigare utställning trodde hon att mätbilderna i albumen i det arkiverade materialet var tagna på institution.
– Det var vit bakgrund och det ser så institutionsaktigt ut.
Men ju mer hon sökte i albumen insåg hon att bilderna togs i hemmiljö.
– Man for till folk. Man har varit väldigt uppsökande och det visste jag inte från början. Jag kände att mina första mätbilder inte visar hur det gick till. Jag ville klä av det här ännu mer för att visa vidden av det hela.

Personerna var bara nummer

Från början ville Katarina också försöka identifiera personerna på bilderna.
– I de här gamla albumen har man bara ett nummer. Jag ville få en berättelse kring ett ansikte, en män­niska. Så jag tog hem bilder på unga samer i lulesamisk dräkt och gick runt och frågade massor med gamlingar.
Men ingen av dem kunde berätta något. Då visade hon en bild för Elsa, en bekant till hennes föräldrar, som kände igen sin egen faster på bilden. Elsa började berätta vem som hade tagit bilderna och var de tagits och det visade sig att hon också var en av dem som undersökts av rasbiologerna.
– Den historien vill jag berätta. Jag tycker det är viktigt att det finns ett vittnesmål, säger Katarina och berättar att hon ”blev rätt tagen” eftersom Elsa inte berättat om det tidigare.

Fick klä av sig nakna

Tillsammans for de ut till Vaikijaur utanför Jokkmokk, där en del av undersökningarna ägt rum.
– Hon kommer ihåg tillfället då de klädde av sig nakna och berättade: ”Det var kallt, vi frös”. Det grep mig rätt mycket.
Bland bilderna kunde hon också hitta personer ur sin egen släkt: sin pappas morfar och sin mammas farbröder.

Vad har du själv haft för känslor kring det här under arbetets gång?
– Jag har varit jätteförbannad. På något sätt var jag väldigt upptagen av rasbiologerna och av dem som jobbade med detta.
– Men när jag träffade Maja (Hagerman, historiker och författare, som nyligen gett ut en bok om rasbiologen Herman Lundborg, red anm.) så upphörde ilskan. Jag ska ju inte berätta rasbiologins historia, det får någon annan göra. Jag ska berätta hur det var och hur det är att känna det här för de undersökta i efterhand.
– Då släppte ilskan och då infann sig en större ödmjukhet inför materialet.

Detta är Katarina

Namn: Katarina Pirak Sikku.
Bor: Villa i Jokkmokk.
Ålder: 50 år.
Yrke: Konstnär.
Familj: Maken Nils-Henrik och barnen Máridjá, 19, och Nilsánu, 21.
Aktuell: Med utställningen Namaheamiid luottat/De namnlösas spår på Upplandsmuseet i Uppsala. Den pågår fram till den 22 maj 2016.
Förebilder: Jimmy Durham, USA, Pia Arke, Grönland, och Iver Jåks, norsk-samisk konstnär. Alla tre tillhör urfolk. ”Jag tittar på dem, hur man jobbar med sin egen tradition, behåller sin kultur i konsten.”

Institutet fanns kvar till 1958

1922 inrättades Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala. Uppgiften var framför allt att dokumentera den svenska befolkningen.
Herman Lundborg ledde institutet fram till 1935 och han var särskilt intresserad av befolkningen i norra Sverige, där en stor del av befolkningen var en blandning av samer, svenskar och finnar. Herman Lundborg ville hitta bevis för att ”rasblandningar” kunde få dåliga konsekvenser. Han lät noggrant mäta och fotografera både barn och vuxna.
Herman Lundborgs forskning kritiserades eftersom han inte kunde redovisa några egentliga resultat.
Statens Rasbiologiska Institut fanns kvar till 1958.
(källa: www.samer.se.)