Sten-Åke Cederhök skapade mästerverk av skräp

Han brukade säga att han var ”tre kilo smålänning och 100 kilo göteborgare”. Fast då glömde Sten-Åke Cederhök, född Karlsson, åtminstone några hekto östgötsk smedsläkt.

Ja, även ett par droppar tyskt blod, om man får vara noggrann. Ty det var där han hade sina djupaste rötter, den folkkäre revykungen som de allra flesta trodde var lika genuint göteborgsk som Feskekörka, Ullevi och Gais.

Att frisörens son skulle bli skådespelare var det inget snack om. Redan som femåring skymtade han förbi i SF:s journalfilm om nya amerikanska bilar som provkördes i backen utanför familjens lägenhet på Nordhemsbacken. 

I skolan spelade han tidigt upp dramer som inspirerats av filmer med Chaplin och Tom Mix och kunde deklamera långa stycken ur teaterpjäsen ”Cyrano de Bergerac”. Blott tio år gammal debuterade han i blåvit uniform och med trägevär på axeln i den vaktparad som varje dag klockan tolv traskande runt Lisebergs staket. 

Dräng med hängröv

Ja, mycket längre behövde han egentligen aldrig gå. Den riktiga scendebuten skedde visserligen som fräknig dräng med hängröv i Alingsås i folklustspelet ”När Smes-Erik och Pigg-Jan fick Amerikafrämmat”, men hela sitt liv skulle Cederhök allra helst trampa göteborgsk mylla.  

Ingen blir profet i sin egen hemstad, sägs det. Men Sten-Åke Cederhök utgjorde alltid ett undantag. Få kunde som han få även de blekaste Kålle och Ada-vitsar att bli komiska mästerverk. Det fanns en tajming i repliken som med åren finslipades till perfektion och även räddade uselheter som ”De var en musiker som bara hade en tand. Han kallades Tannhäuser. Sen bet han å den och då kallades han Beetåven.”

Dessutom tillhörde han, precis som den brittiske trollkarlen Tommy Cooper, de få som kunde skratta åt sina egna skämt på scenen. I Cederhöks fall ett sorts kluckande som började djupt nere i halsen och sedan, likt ett smittsamt virus, blixtsnabbt fortplantade sig genom bänkraderna.

Blev proffs vid 57

Det märkliga – och kanske en del av hemligheten – var att han inte blev proffs förrän som 57-åring. Till dess varvade han revymakeri med vanligt hederligt arbete. Först metallslipare på SKF, därefter som inspektör på Arbetsförmedlingen.

Det kändes säkert aningen besynnerligt för den arbetssökande som mittemot sig fick en korrekt tjänsteman som kvällen innan dragit grovkorniga skämt på tv. Men Cederhök ville ha det så. 

Att stå med ena benet på scenen och det andra i publikens egen vardag var nyttigt, menade han. Det gav både nya uppslag och en känsla för vad vanligt folk tyckte var roligt. 

Polis i ”Anderssonskans Kalle”, Sitting Bull i ”Annie Get Your Gun”, betjänt i Molières ”Don Juan”, sig själv i ”Låt hjärtat va’ me”... Det fanns ingen komik han inte behärskade. 

Fast alla uppskattade inte humorn. När Albert och Herbert dök upp 1974 krävde en ledarskribent i en norsk skrottidning att programmet stoppades: ”Ni förlöjligar vår yrkeskår och skadar därmed tusentals människor!”

Vilket både Cederhök och parhästen Tomas von Brömssen tyckte var oerhört roligt:  ”Tror de verkligen att tv-serien är på riktigt? Det är ju faktiskt stor humor!”