Replik på debattartikeln: Stärk äganderätten – också för den småskaliga vattenkraften av Carl-Wiktor Svensson, Magnus Jakobsson och Kjell-Arne Ottosson, Kristdemokraterna.
Det är svårt att läsa Carl-Wiktor Svensson, Magnus Jakobsson och Kjell-Arne Ottossons artikel om den småskaliga vattenkraften utan att ställa en enkel fråga: Varför gjorde ni inget när ni faktiskt hade makten att göra skillnad? Det är lätt att skriva vackra ord om äganderätt, proportionalitet och rättssäkra prövningar. Det är betydligt svårare att leverera resultat. Under de fyra år som Kristdemokraterna har suttit i regeringen har den småskaliga vattenkraften fått erfara skillnaden mellan politisk retorik och politiskt ansvar.
Kristdemokraternas partiledare lovade högtidligt att den småskaliga vattenkraften skulle räddas. Det var ett tydligt löfte till människor som under generationer har investerat arbete, pengar och engagemang i sina kraftverk. Men vad blev resultatet? Regeringen pausade visserligen omprövningarna och hävdade att tiden skulle användas till att göra systemet bättre. Pausen förlängdes sedan till sommaren 2025. Därefter återupptogs omprövningarna. Nu skriver tre KD-politiker att äganderätten måste stärkas, att kraven måste vara proportionerliga och att staten måste ta ekonomiskt ansvar när enskilda drabbas av stora uppoffringar. Men det väcker en självklar fråga: Varför gjorde ni inte detta under de fyra år ni satt i regeringen?
Om Kristdemokraterna anser att proportionalitetsprincipen är avgörande för den småskaliga vattenkraften – varför har regeringen inte säkerställt att den får verkligt genomslag? Om staten ska ersätta den som drabbas av kvalificerade rådighetsinskränkningar – varför har ni inte genomfört det? Och om villkoren är så orimliga som ni nu beskriver – varför har de fått fortsätta? Det räcker inte att hänvisa till att regeringen har pausat, utrett och justerat regelverket. Kraftverksägare lever inte av pressmeddelanden. De behöver förutsägbarhet, rimliga krav, fungerande ersättningsregler och möjlighet att fortsätta driva sina lagliga verksamheter. Det märkligaste med artikeln är därför att den är skriven som om Kristdemokraterna står bredvid och betraktar problemet – som om det vore någon annans ansvar att lösa det. Men det var ju ni som satt i regeringen. Det var ni som kunde lägga fram propositioner, ändra regelverk och driva frågan genom Regeringskansliet. Det var ni som hade möjligheten att gå från ord till handling. Och problemet var knappast okänt. Magnus Jakobsson har själv under mandatperioden motionerat om småskalig vattenkraft och krävt åtgärder. Frågan har alltså varit väl känd inom partiet.
Därför är den verkligt intressanta frågan inte om KD har förstått problemet. Det har ni uppenbarligen gjort. Frågan är varför ni, trots fyra år med regeringsmakt, inte lyckades lösa det. Nu kommer löftena igen: Stärk äganderätten. Rimliga krav. Rättssäkra prövningar. Staten ska ta ekonomiskt ansvar. Det låter bra. Men varför ska den småskalige vattenkraftägaren tro på det den här gången?
För honom eller henne är detta inte en akademisk diskussion om regeringsformen. Det handlar om huruvida en laglig investering som fungerat i generationer kommer att kunna finnas kvar. Det handlar om lokal elproduktion, beredskap, företagande och möjligheten att lita på staten. Därför borde artikeln ha innehållit betydligt mindre löftesretorik och betydligt mer självkritik. Vad gjorde Kristdemokraterna konkret under sina fyra år i regeringen för att rädda den småskaliga vattenkraften – och varför räckte det inte? Innan Kristdemokraterna återigen lovar att rädda den småskaliga vattenkraften vore det klädsamt att först förklara varför det förra löftet inte infriades.
För det är inte brist på vackra formuleringar som hotar den småskaliga vattenkraften. Det är bristen på politiska resultat.
Magnus Edvinsson
Ordförande Alsteråns Kraftverksförening ek för.
