Petter Karlsson: ”Utedasset är de sönderstressades sista kurort”

När min mormor Hildur började närma sig 90 år beslöt släkten att skaffa henne en modern kemtoalett som hon sedan sket högaktningsfullt i.

Bildligt talat, alltså.

För trots ömmande leder och opålitliga trappor fortsatte mormor resten av sitt liv att gå på sitt gamla hederliga utedass. Dinglade glatt med ändan över ett dragigt hål även om termometern stod på minus 15. Verkade tycka det var fridfullt att sitta där och grunna över livets gåtor en stund.

För att inte tala om att dasset var det perfekta reningsverket, där maskar och mikroorganismer skötte nedbrytningen av hennes filbunkar och kålpuddingar.

Troligen hade mormor inget miljötänk alls. Dasset framstod troligen som en självklarhet där förfäderna i tusentals år suttit med nakna rumpor på hyvlade brädor och funderat en stund över livet. 

Jag är nog likadan. Sommartid finner jag en nästan gåtfull ro i att avstå stadsvillans moderniteter för att tvätta kläderna i en plasthink, handdiska och gå på dass.

På mitt hemlighus finns spindlar och döda flugor men också litterära storverk som två gamla SE-tidningar och ett gulnat exemplar av Hylands ABC-bok med geniala verser som ”Älgen ensam satt och log i en sönderskjuten skog”.

Ty utedasset är filosofernas slott, livsnjutarnas bönehus och de sönderstressades sista kurort.

Ingenstans härskar friden som under getingbillorna och de blekta färgtrycken med ”Våra ätliga svampar” och Oscar II:s familj (där man bland annat kan skymta den korkade brodern August som beställde försilvrat toalettpapper till hustrun Teresia).

Just det, vad vore Vasar och Bernadottar utan svenska dass? När det röda 1970-talet pågick som bäst var det väl egentligen bara på skithusen som monarkin fortfarande frodades.

Jag märker hur jag själv förvandlas till en tvättäkta rojalist så fort jag hamnar med byxorna nere. Det känns som om vi sitter där tillsammans, Carl Gustaf och jag. Pratar lite om Silvia och kidsen. Suger förstrött på var sin pipa. Torkar oss med DN i röven.

Ty inför det gapande hålet är ingen jude eller grek, konung eller undersåte. Allt världsligt, penningar, status och titlar, dunstar bort och försvinner likt feslukten kring wunderbaumgranen.

Även den drygaste chef blir, även om han är ett riktigt arsle, riktigt mänsklig så fort han lossar livremmen.

Jag gjorde en gång en sydsvensk resa på jakt efter hemlighusens hemlighet och fann dass med torn, vimplar, uppslagsverk, pelargoner, spetsgardiner, persiska mattor, åtta hål och fallhöjder upp till tolv meter. (En kvinna hade till och med lagrat två meter Allers för att orka igenom den stundande plommontiden.)

Det var som att lyfta på kjorteln till folkhemmet. Aldrig trodde jag vår kärlek till dessa fattigmanstroner satt så oändligt djupt.

Men skräckupplevelser finns också, det ska erkännas. Var jag inte som barn livrädd för att halka ner och drunkna i mormors mörka avgrund?

Eller ta de kolsvarta jättegrisarna i Indien som satt likt gapande fågelungar under fjöset. Gudskelov hade dasset två hål, så vi turades om att riskera familjelyckan, min reskamrat och jag.

”Nu är han hos mig!” skrek den ene och då kunde den andre för en kort stund sätta ner ändan.

Jag kunde nämligen min lokalhistoria. Någon gång på 1700-talet hade en värdshusägare utanför Tranås blivit dömd vid tinget för att ha satt sin skitstång för lågt.

En nödig gäst hade attackerats av en gris och… ja, ni kan själva tänka konsekvenserna.

Sin basstämma i ortens manskör miste han hur som helst för alltid.