Petter Karlsson: ”Jag skickades rakt i famnen på det skönaste gäng jag mött”

Sune hade aldrig tidigare skrivit en autograf så när blocket stacks fram frågade han förvånat:

”Men varför vill du att jag ska skriva mitt namn? Du vet ju redan vad jag heter.”

Året var 1996 och Glada Hudik-teatern en okänd företeelse utanför Hudiksvall. Inför 30-årsjubileet är jag därför omåttligt stolt över att ha gjort det allra första reportaget om dem för en stor tidning.

Någon på Expressen hade hittat en notis ”om utvecklingsstörda som spelade teater” och skickade mig bokstavligen rakt i famnen på det skönaste gäng jag mött.

Alla skulle krama reportern. Alla ville vara med på bild.

Efter repetitionen följde jag herrarna Sune, Bosse och Toralf hem. De skulle kolla video. Jag var hungrig och föreslog först en korv på torget.

Det gick som en stöt genom gruppen. Toralf (som senare skulle göra succé som Elvis i New York efter att ha orsakat kaos vid passkontrollen genom att ropa till Pär: ”Var det terrorist jag skulle säga att jag var?” ”Nej, turist för tusan. Turist!”) var modigast och frågade:

”Du menar att du  b j u d e r  på korv?”

Varefter han två minuter senare stod med drömmande blick och mumsade korv och utbrast:

”Först fotografering och sen korv ... VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!”

Framför videon resonerade vi om vem som var världens bästa skådespelare. Toralf var förtjust i Arnold Schwarzenegger. Sune föreslog Toralf: ”För du kan spela full så bra fast du aldrig har varit det på riktigt!”

Bosse hade svårare att bestämma sig men sa till sist:

”Snövit och de sju dvärgarna. Speciellt han som nyser!”

Att våra möten och bokprojekt genom åren har förgyllt mitt liv är tveklöst. För det går ju inte annat än att kapitulera när Ida, som har downs syndrom, utbrister: ”Jag är så glad för min skull!” eller Sune konstaterar: ”Man kan väl inte göra bort sig när man är sig själv?”

Det självförtroende teatern gett dessa människor, som för 100 år sedan skulle ha spärrats in på dårhus, är makalöst. Minuterna före galapremiären av Elvis på Cirkus 2007 samlade Pär Johansson ensemblen och sa:

”Det ryktas att kronprinsessan Victoria vill träffa er efteråt. I sådana fall säger ni inte ’du’ till henne utan ’kronprinsessan’, okej?”

”Varför då?”

”Det orkar jag inte förklara nu. Kan vi bara vara överens om detta?”

”Okej.”

Varefter alla – när Victoria efteråt dök upp bakom scenen – till punkt och pricka följde Pärs direktiv.

Utom huvudrollsinnehavaren Toralf, som plötsligt kom framsmygande bakifrån, lade armen om henne och sa:

”Tjena bruden! Din farsa är kung, va?”

”Jo...”

”Du, det är faktiskt jag med!”

Från ett annat håll lösgjorde sig då Toralfs jättelika (och jätteunderbara) kollega Ann och satte kurs på den intet ont anande Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Ann kände igen hovmarskalken från tidningarna, gav henne en kram så det knakade i den tunna benstommen och utbrast som om de känt varandra hela livet:

”Tarras, det var längesen!”