Timbuktu: ”Farsan blev nästan lynchad i USA”

För ett par år sedan började maskineriet gnissla för Jason Diakité, som under namnet Timbuktu är en av Sveriges mest kända artister. Många av er har säkert sjungit med i låtar som ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” och ”Det löser sig”, för att nämna några.

Produktionstakten hade länge varit hög. Förutom elva album med hiphop-musik och mer än dubbelt så många singlar hade han haft flera egna radioprogram, varit sommarpratare ett par gånger, sjungit i ”Så mycket bättre”, tävlat i ”På spåret” och naturligtvis stått på Skansens allsångsscen.

– Men så kom en period när jag kände mig litet handfallen. Jag var inte inne på att skriva musik, men jag ville ändå jobba med nåt. Fast jag visste inte vad, säger Jason Diakité.

Han dricker just sitt morgonkaffe hemma i lägenheten i New York. Vi möts på telefon med sex timmars tidsskillnad och det porlar svagt i luren när han fyller på i koppen.

– Då föreslog en kompis att jag skulle skriva en bok om farsan och farfar. Jag brydde mig inte så mycket först, men en dag när jag och farsan fikade i Malmö så berättade farsan om en bilfärd i ungdomen till South Carolina då han nästan blev lynchad.

Fortsatte att skriva

Jason skrev ned hela pappans berättelse. Kompisen, som är journalisten Mustafa Can, fick läsa och sa att ”nu är det bara att skriva resten”. Så Jason fortsatte att skriva och i november gavs En droppe midnatt (Albert Bonniers 2016) ut.

Boken kallas på omslaget för ”en familjebiografi” och är en vindlande berättelse, inte bara om far och farfar, utan även om hans egen uppväxt och den ibland trassliga vägen till att hitta sig själv.

– Jag behövde forska bakåt, man kanske kan tolka det som en 40-årskris. Och jag är glad att jag gjorde det. I två år hade jag förmånen att ha tid att dyka in i de här frågorna, och det har låst upp mycket för mig. Jag insåg till exempel att jag inte hade pratat med mina föräldrar om hur det var när jag var liten.

Jasons pappa är svart och växte upp i Harlem i New York. Mamma är vit och kommer från Scranton, några mil in i landet från New York. De gifte sig i USA och hamnade till slut i Lund, där Jason föddes i mitten av 1970-talet.

Där växte han upp som vilken unge som helst. Nästan. I boken berättar han om hur han skrattat åt Hasse och Tage, sjungit Bellman för full hals, hoppat groda runt midsommarstången, tragglat sig genom Hemsöborna och kliat myggbett. Precis som så många svenskar.

Stod framför spegeln

Men de tuffa killarna i klassen retade honom för att han inte var lika vit som de. Han skriver att trots att han har den svenska kulturen rotad i sig ”har jag alltid burit med mig den där malande känslan av att bara vara gäst i någon annans hem.”

Som barn stod han framför spegeln och försökte se en vit Jason. Han hoppades att en vit pigmentfläck på ena handen ”skulle komma att växa och göra mig till den jag ville vara”.

Som vuxen stod han åter framför en spegel, iklädd sin farfars gamla slitna rock, och insåg att han måste få ihop sin ”splittrade identitetsmosaik”. Han måste åka till sin farfars födelsetrakt i South Carolina i USA och fortsätta forskningen bakåt.

– Intresset för honom blossade verkligen upp. Han föddes där i början av 1900-talet och det hjälpte verkligen mig att åka dit.

Bland annat insåg han hur djupt slaveriet präglat hans familj. Formellt avskaffades slaveriet i USA år 1865, men fortsatte i praktiken. Slavarnas ättlingar slet vidare i bomullsodlingarna som daglönare, i princip livegna.

Även Jasons farfar plockade bomull innan han som ung gav sig norrut, till Harlem i New York.

Plockade själv bomull

Vid ett tillfälle på resan stannade Jason bilen och klafsade ut i ett lerigt bomullsfält för att själv plocka några tussar bomull. De fick följa med hem till Sverige som känslomässigt mycket hårt belastade souvenirer.

– Det öppnade mina ögon att komma dit. Jag såg en sida av USA jag inte sett förut och att arvet från slaveriet är kvar. Bomullsfälten, fattigdomen och hopplösheten finns kvar och jag tänkte: Shit, härifrån kommer farfar och de före honom! Det fick en pusselbit att falla på plats.

Han skriver också att USA fortfarande är ”minerad mark” för svarta.

– Polisskjutningarna av svarta de senaste åren har tagit de problem som finns upp till ytan. Skillnaden mellan vita och svarta är ytterst ytterst levande, framför allt i södern och i mellanvästern. Klyftan som kommer från slaveriet har än idag inte suddats ut.

Under resan i USA träffade han flera släktingar, bland annat sin farbror Obi som märkligt nog röstade på Trump. Ja, han till och med arbetade ideellt för Trump inför valet. Hur ska man kunna förstå det?

– Min farbror och många andra ser Trump som ärlig, trots att han är rasist. De tycker att det demokratiska systemet är paj och att politiker är korrupta, och de ser Trump som en affärsman som kan styra upp det.

Det hörs nästan hur Jason Diakité suckar där på andra sidan Atlanten.

– Men jag gick aldrig i clinch med honom. Jag bara lyssnade.

Timbuktu rädd för att gå ut

Det finns alltså en hel del mörkt innehåll i En droppe midnatt, även om själva texten aldrig är tung. Allt är levande och medryckande berättat, och ibland riktigt roligt.

Glimtvis får vi följa hans väg till att bli den populäre rapparen Timbuktu, till exempel när han som 20-åring fick chansen att visa vad han kunde för en producent i den nedgångna New York-stadsdelen Bronx där hiphopen föddes. Jason skrattar i telefonen.

– Hemma i Lund hade jag tagit till mig hiphop-kulturen med hull och hår. Alltså jag var SÅ hiphop! Men när jag kommer dit, så vågar jag inte gå ut från tunnelbanan. Det är komiskt!

Och när författaren berättar om sina föräldrar lyser värmen igenom, även om gnabbet med ”farsan” verkar litet slitsamt ibland. Pappa bor fortfarande i Lund och i boken antyds många och långa telefonsamtal, som ofta innehåller kravet att sonen borde komma och hälsa på oftare och hålla pappan sällskap.

– Då har jag blivit litet arg ibland, för jag tycker inte att jag förtjänat det skuldbeläggandet. Men jag ser det med mer kärleksfulla ögon nu än tidigare.

Idag bor Jason Diakité växelvis i New York och Stockholm, långt från Lund där han en gång stod framför garderobsspegeln och försökte se ett barn med vit hud. Vill han fortfarande vara vit?

Han blir tyst ett ögonblick.

– Den frågan har jag aldrig fått förut. Men nej, jag tänker inte ens i de banorna. Jag är gammal nog att veta att jag är den jag är, och jag är också stolt och tacksam för det.

Jason lägger till:

– Identiteten knaprar man på hela livet och den sista pusselbiten är nog inte lagd än.

Gillar att läsa Dickens

Namn: Jason Diakité.

Artistnamn: Timbuktu.

Bor: New York och Stockholm.

Familj: Flickvän, syster, mamma och pappa.

Ålder: 41.

Fritid: Läsa, hänga med familj och vänner, resa.

Favoritförfattare: Charles Dickens, Ta-Nehisi Coates, Amin Maalouf.

Favoritböcker: Malcolm X självbiografi och Dreams from My Father av Barack Obama.