En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Få regissörer är så förtjänta av upprättelse som Anders Henrikson (1896–1965). Han stod bakom flera av de mest intressanta och lovprisade filmerna under 1940-talet. Med sin fingertoppskänsla för vad som låg i tiden vågade han gå i bräschen och visa publiken något nytt.

Han var mannen bakom den första allvarliga beredskapsfilmen, den förste som skildrade en överfallsvåldtäkt, en av de första som gjorde film om ungdomsbrottslighet, men framförallt regissören som återinförde den dramatiska filmen i Sverige.
1940 kom Ett brott, som har kallats den stora vattendelaren i svensk filmhistoria. Många har ansett att det var den viktigaste filmen under hela decenniet. Detta på grund av att den på nytt förde in en dramatisk tyngd i den svenska filmen, som inte hade setts till sedan stumfilmstiden.    

1930-talet hade i synnerhet varit pilsnerfilmens årtionde och vissa var av den åsikten att komiska filmer med lyckligt slut var det som publiken krävde. Anders vågade dock testa något annat och det var kontroversiellt.
Inte nog med att Ett brott var av starkt psykologiserande natur, den hade även olyckligt slut och var baserad på verkliga händelser. Därav kan den även klassas som den första svenska kriminalfilmen.

Anders största insatser som regissör gjorde han med feministiska förtecken. Han var ständigt på kvinnornas sida och bröt ny mark genom sina psykologiska och djupt mänskliga berättelser.
1941 i Bara en kvinna berättade han ur modernt genusperspektiv om ett äktenskap vars traditionella könsroller leder fram till en katastrof.
1942 gjorde han Fallet Ingegerd Bremssen som skildrade en kvinnas psykiska sammanbrott efter en överfallsvåldtäkt och en läkares moderna terapeutiska förhållningssätt.
1945 kom Blod och eld som ingående problematiserade en prostituerad kvinnas svårigheter att komma ur sin situation genom kärleken till en frälsningssoldat.

I dessa filmer spelade han själv de manliga huvudrollerna och detta med bravur. Kritikerna var hänförda och berömmet haglade över Anders både som regissör och skådespelare. Den på sin tid kände filmkritikern Stig Almqvist klassade honom till och med som ”en av världens främsta skådespelare i kraft av sin klara intelligens, sin sanningskärlek och frasfria intensitet.”
Det var som skådespelare han slagit igenom från början. Från 1921 fram till 1935 var han anställd vid Dramaten.

Han fick en del bra roller, men de riktigt stora uppdragen uteblev. Han kände sig på grund av detta orättvist behandlad och kom på kant med Dramatenchefen Olof Molander. Anders vägrade låta sig hunsas, sade upp sig och tog farväl av Dramaten för mer än ett decennium framåt. Det var anledningen till att han på heltid började ägna sig åt filmskapande. Den karaktärsfasta hållning som präglade hans levnadssätt fanns hos honom redan som ung.

Uppväxten hade tett sig ganska svår för Anders. Dels var hans mor ständigt sjuk på grund av hjärtfel och dels ansågs han i skolan vara obildbar. Han kände sig ofta ensam och missförstådd. När han blev lite äldre drog han till sig kamraternas intresse genom att utföra olika fysiska stordåd som han hetsades till. Det kunde till exempel bestå i att hugga ved med yxa inför publik.

Han blev även ökänd för att kunna få enorma vredesutbrott och skrämde ibland slag på de andra barnen. Men bakom fasaden dolde sig egentligen ett känsligt barn. ”Han spjälade hellre det avbrutna benet på en kråkunge än att slå den i närmaste sten, och när han såg våldsdåd på film blundade han”, skriver Anders om sig själv i sin memoarbok Den vita fläcken (1963).

Han kämpade på i skolan med utsikt att ta studentexamen, trots att lärare och rektor ansåg honom som fullständigt oduglig. Men en dag fick han nog när han helt oskyldig fick skulden för att ha skjutit smällare på skolgården. Han sa till sina föräldrar att han aldrig tänkte gå tillbaka till den skolan. Och det gjorde han inte heller. I stället började teaterdrömmarna att få liv. Fadern var klok nog att inse att detta var ett sätt att få tillbaka sonen under utbildning och uppmuntrade honom. Anders började ta lektioner i skådespeleri och 1915 kom han in på Dramatens elevskola. Dock stannade han bara där ett år eftersom han då fick engagemang vid Lorensbergsteatern i Göteborg.

Sedan var teaterkarriären igång på allvar och filmkarriären hade startat redan 1913 då han fick sin första roll i Mauritz Stillers Gränsfolken.

Han var redan från början och förblev karriären igenom en karaktärsskådespelare uti fingerspetsarna. Anders hade något melankoliskt över sig och en själfull röst som blåste liv i hans rollfigurer. Men han kunde även spela komedi. Han var en hårt arbetande skådespelare som spenderade mycket tid med att på allvar sätta sig in i sina roller.

Skådespelaryrket betraktade han som en seg process fylld av födslovåndor i arbetet fram mot den perfekta rolltolkningen. ”Konsten är en oändlig möda”, fastslog han i sin memoarbok.

Trots sina stora kvaliteter både som skådespelare och regissör gick kritikerna hårt åt honom under slutet av 1940-talet. Det fanns inte särskilt stort utrymme för misslyckande i filmkritikernas värld. Många var märkligt hårda mot regissörer och manusförfattare. I synnerhet två av de filmer Anders gjorde i mitten av 1940-talet fick dålig kritik och han tog mycket illa vid sig.

Om hans film Det vackraste på jorden (1947) skrev signaturen C B-n i DN: ”Filmen är grundfalsk. Och om den någon gång tar snudd på verkligheten, så rör den sig så gott som oavlåtligt inom banaliteternas domän.”
Och om Flickan från fjällbyn (1948) skrev Mikael Katz i Expressen: ”Tyvärr måste man konstatera att resultatet av denna högst lovvärda strävan blivit en beklagligt stelbent, deklamatorisk och valhänt film.”
Anders var en känslig själ, vilket resulterade i att han helt sonika slutade som långfilmsregissör 1948. Han hade då hunnit med hela 31 filmer, varav majoriteten nått framgångar och fått mycket gott mottagande.

Men han såg det inte så, utan kände sig snarare bortjagad från filmvärlden såsom en misslyckad regissör. Han återvände därför till Dramaten och satsade under återstoden av sitt liv på sin skådespelarkarriär.
Endast en gång till i livet gjorde han film, tillbakalockad genom Europafilms 25-årsjubileum åt vilket han regisserade två kortfilmer; Giftas (1955) och Ett dockhem (1956).

Återigen visade han sin feministiska pondus genom att ta sig an Henrik Ibsens och August Strindbergs pjäser om konvenansäktenskap och kvinnlig självständighet. Som något av en upprättelse fick han tidningen Folket i Bilds regipris för Ett dockhem. De båda filmerna klipptes även samman under den gemensamma titeln Giftas och blev 1956 Sveriges bidrag vid filmfestivalen i Berlin.

Anders Henrikson förtjänar att kommas ihåg för den banbrytande filmskapare han var. De flesta av hans filmer känns lika moderna idag.
Han var en underdog som slogs för kvinnorna och styrde in den svenska filmen på den dramatiska väg som den blivit internationellt uppskattad för alltsedan dess.
Det är dags att lägga till ett minst lika viktigt namn i raden av de stora 1940-talsgiganterna: Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Arne Mattsson, Alf Sjöberg, Gustaf Molander … och Anders Henrikson.

Anders Henriksons 5 bästa filmer

1. Ett brott (1940) var den första svenska kriminalfilmen baserad på verkliga händelser. Den byggde delvis på ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen i svensk brottshistoria, de ”von Sydowska morden”. I huvudrollerna sågs Edvin Adolphson och Karin Ekelund göra sina livs roller. Slutscenerna är något av det mest omskakande i svensk filmhistoria.

2. Fallet Ingegerd Bremssen (1942) byggde på författarinnan Dagmar Edqvists bok med samma namn som kom ut 1937. Både bok och film blev mycket omtalade på grund av sitt kontroversiella ämne. Sonja Wigert spelade titelrollen som kvinnan som efter en våldtäkt skjuter ihjäl förövaren.

3. Familjen Björck (1940) var en kvick komedi. Förlagan till filmen var en populär radioföljetong om familjen som sändes mellan 1936 och 1943. Det äkta paret spelades av Olof och Frida Winnerstrand  som även var gifta i verkliga livet.

4. Giftas (1955) byggde på August Strindbergs novell Mot betalning ur novellsamlingen Giftas från 1884. Huvudrollerna spelades av Anders Henrikson själv och Anita Björk. Filmen mottogs mycket gott i pressen.

 

5. I Bara en kvinna (1941) var temat könsroller och brist på kommunikation inom äktenskapet. Ett porträtt spelar en viktig roll i handlingen. Det var i verkligheten målat av Isaac Grünewald.