Mark Levengood om kärleken: ”Jonas och jag drar alltid åt helt olika håll”

Jodå, han är precis så varm och vänlig som han framstår i TV-rutan och i andra sammanhang. Mild och otvungen, öppen och tillmötesgående. Efter bara några inledande minuters konversation kan man få känslan av långvarig vänskap.
– Jag träffar nästan aldrig en människa som jag inte tycker om. Det vill till om jag ska såra och förolämpa någon. Inte bara som UNICEF-ambassadör upplever jag mycket av världen och ju mer man ser och lär sig om livets villkor, desto mer ödmjuk måste man ju bli inför andra människor, säger Mark Levengood.
– Av någon anledning vill folk ofta berätta saker när de träffar mig. Ibland hälsar de inte ens innan. Häromdagen kom en rultig liten kvinna fram och sa: ”Ja, man ser det inte på mig nu. Men en gång i världen var jag världens ledande alpcyklist!” Sådant får jag vara med om hela tiden, och det är ju vanvettigt roligt. Jag njuter otroligt mycket över att få vara jag. Det är väldigt kul.

Läs också: Bonde söker fru – nu börjar jakten på kärleken!

Framröstad som favoritgranne

Han fnissar lite och smuttar på en kopp med cappucino. Byter snuspåse. Därefter tar den melodiska finlandssvenskan vid igen:
– Om jag kan bli arg? Ja, Gud ja! Jag må vara vänlig, men är också en bestämd människa. När jag blir arg säger jag ifrån och drar gränser. Sedan blir jag snäll igen. Om exempelvis någon har homofobi och uttalar sig kränkande går jag direkt till motvärn med argument. Det slutar alltid med att de behöver be om förlåtelse.
Och av ren fåfänga blev Mark väldigt smickrad när han i en Sifo-undersökning tidigare i år röstades fram som svenskarnas favoritgranne. Även fast hans mamma

Anja ringde från Finland och tyckte att det var pinsamt: ”Du har inte mycket skam i kroppen som sätter dig på listan före kronprinsessan Victoria!”
– Varför jag är så populär i det hänseendet vet jag inte. Kanske beror det på mitt språk. Människor associerar mig väl med all världens mumintroll. Och upplever att de känner mig efter alla år jag har synt tills, säger Mark Levengood.
– Utnämningen är extra kul eftersom samhällsdebatten handlar så mycket om vi och dom. Då känns det skönt att veta att de flesta svenskar inte alls har något emot att bo granne med en invandrad bög.

Har du själv någon favoritgranne?
– Ja, Stig som bodde under oss och som dog för tre år sedan. Han blev en bra bit över nittio och en kväll hade han ett sådant party. Det dånade diskomusik till fyra på morgonen. Dagen efter knackade han på med en blomma i handen och sa: ”Jag måste ju be om ursäkt. Men yngsta dottern fyllde 70!”

Läs också: 20 saker du ska göra när du är 30 år – för att må bättre vid 50

I höst är Mark Levengood programledare i SVT-serien Tro, hopp och kärlek, där fyra själavårdare letar efter gudomliga förhållanden. Han gillar uppgiften att vägleda i kärlek och få visa upp en balanserad bild av dagens svenska kyrka.
– Kay Pollaks nya film Så ock på jorden vill en dansbandssångerska sjunga i kyrkan, men det går inte alls för sig. I vilket århundrade är man då? Det finns inga tangenser över huvud taget med den moderna och progressiva kyrka jag kommer i kontakt med, säger Mark och blir mjukare i rösten vi i stället pratar om de deltagande prästerna:
– De är mycket fina människor som i sitt dagliga arbete stöttar och har rådgivande samtal i andra äktenskap. Men trots all klokskap har de problem med att applicera allting när det kommer till dem själva. Vilket är oerhört intressant.

Vad är kärlek för dig?
– I förlängningen är Gud kärlek. Den riktigt sanna kärleken, all den kärlek som är helt oegennyttig, som bara är givande och ingenting kräver, är för mig olika aspekter av Gud.

Vad fick dig och Jonas att fastna för varandra?
– Jag vet inte. Efter 30 år tillsammans är vi mer olika än någonsin, och det är kanske en förutsättning. Ingenting är någonsin självklart hemma hos oss, vi drar alltid åt helt olika håll. Och då blir ett plus ett hemskt mycket mer än två. Vi är en ekvation där man aldrig riktigt vet svaret.

Läs också: Psykologen avslöjar hemligheten som håller kärleken vid liv

Varifrån har du fått din gudstro?
– Den är medfödd. Jag tror inte man kan välja att tro, antingen så tror man eller inte. Jag tror att allting blir mycket lättare om man är troende. Som när man vaknar mitt i natten och inte kan få något ur skallen. Då är det skönt att inse att man inte behöver förstå och veta allting. Och att någon annan har en plan för ens liv och lugnt kan lägga det i hans händer.

Hur kommer det sig att du tillhör den romersk-katolska kyrkan?
– Jag kände att jag mer hörde hemma där. Men jag är inte avvisande mot andra kyrkor. Gud struntar nog i vad vi tillhör. Uppbär vi hygglighet och hjälper varandra i stället för att bråka huvudena av oss tror jag Gud ger blanka katten i både församling och tro. Jag tycker mycket om tanken att Gud egentligen är någonting gott som uppstår mellan människor.

Lära sig förlåta

I sin nya bok Solblekt av livet (med illustrationer av Ilon Wikland) filosoferar Mark om den medelålder han befinner sig i. En av upprinnelserna till boken var att han hörde någon säga att det aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Det tyckte Mark var ”ett jävla dravel, eftersom uppväxten ju för alltid ligger bakom den som är vuxen!”
– Däremot är det aldrig för sent att ha ett lyckligt liv. Det är en viktig tanke för mig, att vi vuxna kan förändra saker och förändras. Vi är inte låsta och kan alltid påverka. Låt säga att du kanske har en släkt som inte kan behandla dig med kärlek och respekt. Då kan du ju faktiskt skita i dem och utse lite nya släktingar, människor som tycker om dig.

Läs också: 10 steg till ett lyckligare liv – det funkar faktiskt!

I väsentlighet handlar ett lyckligare vuxenliv också om att lära sig att förlåta, och inte minst när det gäller kärleken. I alla fall enligt Mark, som varje gång han har svårt att förlåta är aktiv för att komma till en punkt utan ilska och vrede.
– Kan du inte förlåta blir du ju själv det största offret, kvar i något blockerande som bara tar energi. Om man har svårt att förlåta bör man gå till sig själv och inse att man själv gång efter annan har betett sig som ett ägg, och därmed själv är beroende av att bli förlåten. Då blir det mycket lättare, säger Mark Levengood - vänligt men bestämt.

Följ oss på Facebook så missar du inga intressanta artiklar.