Tack, Tjabo, för att vi har fått skratta ibland! 

Han hade tröttnat på att vara i tur och ordning solstråle, kanin, snöflinga och regndroppe och annat barnsligt på terminsavslutningarna i Broms skola.

Nu ville han vara kung.

Tolv år gammal rotade han således fram en värja ur Slottets gömmor. Tiggde till sig en kappa med blanka knappar. Knådade en höknäsa av modellera.

Och gjorde slutligen bejublad entré i aulan som en minikopia av sin krigiske föregångare Karl XII.

Men bakom leken lyste allvaret.

Det gör gärna det för små änglahåriga gossar som mist sina fäder i flygolyckor, när papporna i stället borde finnas till hands att skola in dem i ett av landets svåraste jobb.

Carl Gustaf var bara nio månader när pappa Gustaf Adolf omkom i lågorna. I stället blev det farfar, den trygga amatörarkeologen Gustaf VI Adolf, som lyfte gossen ur den förgyllda vaggan och sakta, sakta hjälpte honom att ta första stegen mot vuxenlivet och tronen.

Borde ha blivit bonde

Har Kungen trivts som kung?

Därom tvista även de närmaste vännerna.

Någon har en gång sagt att Carl Gustaf Bernadotte skulle ha funnit sig bättre till rätta som bensinmacksägare i Vällingby. Eller kanske ännu hellre bonde, som han en gång avslöjade i en intervju i Land. För till skillnad mot sin danska kusin drottning Margrethe har vår monark aldrig varit särskilt intresserad av historia, konst eller släktlängder.

Det finns en tidig historia om när den lille kronprinsen står och betraktar ett gatuarbete vid Slottsbacken. Han ställer mängder av frågor om spadmodeller och grävdjup. Tills en gammal erfaren grovjobbare tröttnar på den frågvise gossen och ryter:

– Håll käften, skitunge!

Skit under naglarna

Det går att ana att kungen själv gillar storyn. Bakom den stela fasaden har alltid funnits en mera lymmelaktig, levnadsglad tjomme som understundom velat ut i Det Verkliga Livet och få lite skit under naglarna.

Eller åtminstone snö innanför byxlinningen.

– Vad nu?! Antingen är man kung eller så är man Vasaloppsåkare!

Röt en upprörd polischef vid beskedet att Carl Gustaf tänkte ge sig ut i fädrens spår 1977. Men kungar är som bekant rätt bra på just sträckan Sälen–Mora. Säpo fick pinna på bra för att hänga med när majestätet forsade fram i svarta solglasögon. Det värsta som hände var att kungen fick lite ont i ryggen och 400 meter från mål bringades på fall av en upphetsad supporter som trampade på skidorna.

Köade som alla andra

För längtan att ibland få vara en ”vanlig” medborgare, har då och då lyst igenom.  

Under en havssegling med sjöscouterna överraskade han med att ställa sig vid grytorna och laga ”Chicken à la Carl Gustaf” med japanskt sjögräs.

På skidsemestern i Schweiz 1975 stod han och flickvännen Silvia 20 minuter i liftkön som alla andra.

Under en tv-inspelning på Öland råkade han köra fast sin bil i ett kärr och ville till varje pris ta sig upp på egen hand, trots att tv-kamerorna bara gick och gick.

Och när tv-journalisten Tom Alandh 1978 blev den förste att dua honom offentligt 1978, så tycktes kungen betydligt mindre upprörd än somliga rojalister.

Kanske hade han rentav längtat efter det ögonblicket?

Pressad av pressen

Att gå igenom barndomens bus, tonårens förälskelser och vuxenlivets mödor med livvakter och pressfotografer i hälarna måste förstås ha varit slitsamt. Uppståndelsen har många gånger blivit rent absurd. Som när kungen lät familjen åka hölass på Öland 1983 och upprörda undersåtar skrev till tidningar och undrade varför barnen inte hade säkerhetsbälte på sig.

Eller när han döpte sin svarta labrador till Ali och anklagades för hädelse av en muslimsk journalist.

Eller när han som ett sofistikerat skämt bjöd sprintern Linda Haglund på sköldpaddssoppa på Slottet och fick djurvännerna på sig.

”Inkungnito”

Men kungen har också uppfunnit sätt att slippa uppmärksamheten.

Hotellrum har ofta bokats i namnet ”Bernard Doth” för att slippa nyfikna uppvaktningar. (Observera likheten med släktnamnet Bernadotte.) Även ”Hubert Öland” och ”herr Adolfsson” har förekommit. Liksom ”fru Sommer” för en ung Silvia som också då och då ville vara ”inkungnito”.

Fast ibland behövde kungen inte ens smyga.

Vid ett besök på restaurang Pelikan i Stockholm, upptäcktes han av en man vid bardisken som glatt skrek:

– Men det är ju Bosse. Bosse Parnevik!

Växeln blev förbaskad 

En annan gång befann sig kungen vid slussarna i Söderköping, när ett lokalt original, Gusten, travade fram och utbrast:

– Fan, vad du är lik kungen!

Eller när han en gång tvingades fara in till akuten på Borgholms sjukhus sedan han satt en metkrok i fingret och kvinnan i växeln blev förbaskad över att den obligatoriska patientbrickan inte var med.

– Vem tror ni att ni är egentligen?, röt hon.

När då kungen snällt rabblade upp sitt personnummer, blev hon bara ännu argare:

– Vadå, ni kan väl inte ha 0001 som fyra siffror, människa?!

I dag gör ingen i Borgholm längre det misstaget. Kungen är en välkänd sommargäst på ön. Visserligen väckte han som ung vid något tillfälle ont blod genom att köra sin motorbåt aningen för snabbt i hamnbassängen, men det är förlåtet numera.

Åttio år gammal är han mindre ifrågasatt än någonsin i svenska hjärtans djup. Det är bara 50 år sedan – men känns som 100 – en vpk-motion krävde kungahusets omedelbara upplösning på grund av ”prål, fjäsk, fyllefester och andlig fördumning”.

Tog busskort i Kalmar

Så vad mera bör en normal undersåte veta om sin regent?

Att han länge lät skräddarsy sina kalsonger hos experten Rudolf Moshammer i München, tills Silvia meddelade att hon inte gillade de färgglada underkläderna.

Att han, enligt vännerna, ”inte kan gå förbi en pastamaskin utan att köpa hem den till Slottet".

Att Chalmersspexarna en gång förärade honom en fem meter lång kanot – i betong.

Att han tvingades deklarera för första gången 1976 och fick tillbaka 175 000 kronor.

Att den berömda kyssbilden i vapenhuset vid bröllopet 1976 orsakade alla tiders svenska tidningsrekord – 957 000 sålda exemplar av Expressen.

Att han har tagit busskort i Kalmar.

Att han en gång övertalades att läsa väderrapporten i Östnytt.

Att 100 000 personer under en enda eftermiddag 1990 ringde honom, sedan Expressen avslöjat att han hade vanligt telefonabonnemang till sommarvillan på Öland – 0485-10044.

Fin är också historien om kungens inhopp under en presskonferens när Silvia blev utfrågad om sina hattar och klänningar och han plötsligt avbröt med orden:

– Undrar varför ingen frågar mig om min fina grå kostym?

Stigande irritation

Ja, kanske minns några också en bisarr tv-intervju med Silvia på Solliden. Från ett närbeläget buskage kom plötsligt några vattenduschar rakt på intervjuoffret. Drottningen försöker se oberörd ut, men kunde inte dölja en stigande irritation. Vem var det av trädgårdsmästarna som vattnade så slarvigt!?

Efter ett tag kröp sabotören fram ur snåret.

Det var kungen själv som hade spexat med en slang.

Fast det bästa skämtet måste ändå ha varit när han anlände till en väns 50-årsmaskerad utklädd till groda. Sådant gör bara en kung med stor självdistans. När inte grodorna i stället hoppar ur hans mun, förstås.

Alla minns Arboga torg 1985, när majestätet inledde sitt tal till den 550-årsfirande staden med orden:

– Kära … Örebroare!

Men den kungliga tungan halkade även i en intervju om barnuppfostran 1978:

– Jag tror inte det hjälper att slå barn. De blir rädda. Och kan bli arga och slå tillbaka.

Eller när en ny färjeled skulle invigas och kungen fick en blackout och glömde bort sträckningen:

– Jag inviger härmed färjan som ska gå mellan … mellan … hållplatserna!

Så tack, Tjabo, för att vi har fått skratta ibland!

Och att du aldrig blev någon Kalle Dussin.