Håkan Steen: Fjällen är faktiskt mer än Sälen och Åre

”Den som reser har något att berätta.”

Det är första raden i en dikt av tyske Matthias Claudius (1740-1815). I texten reser han till Nordpolen och Grönland, men tycker att det är lite väl kallt och drar söderut till Mexiko istället.

I verkligheten var han inte alls vittfarens. Han levde sitt ekonomiskt knappa författarliv i norra Tyskland och Danmark, drev några tidningar och fick tolv barn. Inledningsraden i hans dikt blev dock ett citat som farit världen runt och gör så än idag.

Den som reser har något att berätta. Det stämmer vid minsta utflykt, om så bara en cykeltur till affären. Det finns alltid något att berätta. Två kråkor kivades om något dött på vägbanan. All ekomjölk var slut. Motvind både dit och hem.

Ointressant? Möjligen. Men att notera iakttagelser kan göra åtminstone ens eget liv rikare. Att berätta vidare förgyller i bästa fall även andras tillvaro en smula.

Men vad är värt att berätta? Anmärkningsvärda fakta? Strapatsrika upplevelser? Eller något som berör på ett sätt man inte blir klok på?

Kom själv nyligen hem från en resa. Jag och min fru skulle åka skidor en vecka i Härjedalen och Jämtland. Övernattning i STF-stugor samt på Helags fjällstation.

Och visst finns väl där en del anmärkningsvärt och smått strapatsrikt att berätta.

Till exempel var vi inblåsta på Helags fjällstation och fick känna på vindbyar på upp till 40,2 meter per sekund, enligt stationens mätinstrument. Gott och väl orkanstyrka alltså, och mycket svårt att hålla sig på benen.

Ett annat exempel är lunch i vindsäck under en blåsig dagstur några kilometer från stationen. Vi låtsades att vi var nödställda och tränade på att ta skydd i vindsäcken. Trassligt och prassligt, men det fungerade och kändes tryggt.

Sånt berättar man för att visa sig lite märkvärdig. Men det är inte det som gjorde djupast intryck. Det är faktiskt ett kort människomöte och jag vet inte riktigt varför det ligger högst upp i min irrationella minneshög.

Blåsten hade tvingat oss avbryta vår fjälltur och istället skida ner till Ljungdalen och vandrarhemmet där.

I kassakön i samhällets Ica-affär hamnade jag bakom två glada och bullriga utsocknes herrar, östgötar av dialekten att döma. De förundrades över traktens lugna tempo samt frånvaron av myllrande vinterturister.

- Här är ju inte alls som i Sälen och Åre, sa de förvånat till kvinnan i kassan.

Hon tittade tillbaka på dem med något lurigt i blicken, som på ett par vimsiga barn hon ville skoja med.

- Det här är en by, sa hon vänligt. 

För dessa något trångsynta sydsvenskar förklarade hon därmed att allt norrut inte är likadant. Jag läste också in stolthet över hemorten och möjligen tillfredsställelse över att avstå vinstmaximerande. Östgötarna log osäkert tillbaka.

Om detta är något att berätta? Inte vet jag. Det var ett möte på bara ett par sekunder, men hennes varma överseende bär jag med mig ännu. Stressen mötte lugnet, och lugnet vann.