Svunnet Sverige: Så tvättade man förr

När mormor retade sig på någon kunde hon mumla ”Han borde tvätta sina kalsonger själv så blir det nog ändring.”

Då handlade det inte om att trycka på tvättmaskinsknappen. Den karaktärsdanande verksamhet hon tänkte på var gammaldags handtvätt – ett idogt blötläggande och gnuggande tills alla fläckar var borta. Och det var inget man gjorde i onödan.

I dag skulle mormor ha tagit sig för pannan.

Nu tvättar vi sönder våra kläder i stället för att slita ut dem. En del har dock börjat dra ner på tvättandet för miljöns skull. I stället vädras kläderna och man jagar fläckar, som förr.

Sköljde i isvakar

När de moderna tvättmaskinerna kom var det rena revolutionen. Inga onda ryggar, inga lutspruckna händer och inga tunga stortvätts- dagar. För att förstå vidden får vi se på hur tvätten sköttes i början, före alla maskiner.

– Det är lätt att se bilden framför sig av kvinnor som sköljer tvätt i isvakar och tänka att det var det jobbigaste men det var det nog inte. Det tyngsta var allt vattenbärande, säger Eva Blomqvist, intendent på, Textilmuseet i Borås.

Så här beskrivs gången i en normal stor- tvätt i ett stadshushåll i ”Hemmets bok” från 1909.

DAG 1.

Första dagen blötläggs hårt smutsade kläder i kallt vatten.

DAG 2.

Andra dagen flyttas de till kar med stark sodalut och andra kläder blötläggs i stora kar med vatten sedan fläckar gnuggats in med såpa. Det ska vara mycket vatten och rymligt i karen, ibland med en skvätt fotogen. Kragar, spetsar, manschetter och annat smått sprättas loss och tvättas för sig.

DAG 3.

Tredje dagen värms vatten i bykgrytor och kläderna gnuggas innan de kokas. Plaggen tas upp och gnuggas i nytt varmt vatten med såplut. Sedan ”klaras” varje plagg i en balja med vatten och tvättvål. Plagg för plagg sköljs sedan i tre-fyra sköljvatten.

DAG 4.

Tvätten läggs till sist i ett sista vattenbad till dag fyra när tvätten vrids ur och hängs upp. Vit tvätt ”blånas”, den sköljs i vatten med ultramarint pigment för att se fräschare ut.

Befogad bacillskräck

När man läser husmorsböcker från början av 1900-talet är kraven på tvätt och hygien skyhöga. Det vädrades, skrubbades och kokades i jakten på den förhatliga smutsen, koleran, tyfusen och lössen.

– I dag handlar tvätten mycket om att vi tvättar för att lukta gott. Då var bacillskräck en befogad, säger Eva Blomqvist.

Populär kemtvätt

Inte var det särskilt miljövänligt heller. Fläckarna togs bort med bensin, svaveleter, fotogen och ammoniak. Ett välkänt fläckvatten, Eau de Javelle, blandades av klorkalk, soda och vatten. Kemikalierna användes också på plagg som inte tålde vatten. Det kunde till och med hända att paljetter på fina klänningar var gjorda av gelatin.

– Därför blev kemtvätten populär redan på 1800-talet och på 1900-talet kom det böcker som lärde kvinnorna kemtvätta hemma med till exempel bensin. Det blev billigare än att lämna bort tvätten.

Fruktansvärt farligt

Det normala var annars att tvätta i hemkokt såpa eller asklut. Först lakades luten ur björkaska som lagts i vatten. Den starkt frätande luten kunde sedan kokas med olja eller fett till såpa. behövdes utanför hemmen och det blev inne att lämna bort tvätt om man hade råd.

– Det var fruktansvärt farligt. Förr fanns till och med ett uttryck i vården. Man pratade om lutungar. Det var barn som fick mun och hals sönderbrända när de fått i sig lut hemma, berättar Olle Magnusson på Tvätterimuseet i Fittja.

Tvätterier i städerna

Det har gungat fram och tillbaka det här med tvätten, beroende på hur tekniken sett ut och hur kvinnors arbetskraft har värderats. När det blev brist på vatten och utrymme i städerna i början av 1900-talet ploppade det upp tvätterier i utkanten av städerna. Kvinnornas arbetskraft behövdes utanför hemmen och det blev inne att lämna bort tvätt om man hade råd.

Rent, ljust och sunt

På 30- och 40-talen innebar den nyfödda folkhemstanken att staten skulle ta hand om att göra Sverige rent, ljust och sunt. De närmaste 20 åren fick föreningar och byalag statliga bidrag för att bygga gemensamma tvättstugor och bostadsföretagen började planera in tvättstugor i sina hyreshus.

Gemensamma tvättstugor

På 50-talet slog pendeln tillbaka. Kvinnorna behövdes inte längre ute i arbetslivet så det blev inne att vara hemmafru igen. De första tvättmaskinerna kom men än så länge var det få som hade en hemma. I stället fick vi en fullkomlig explosion av nya tvättstugor.

En tvättstuga på 50-talet kunde innehålla bykkar i stål, elektrisk tvättmaskin och torkrum med fläkt. Centrifugen var separat och fick packas noga. Minsta obalans fick hela härligheten att slamra och hoppa. Den måste stannas och packas om.

– Man fick hänga med hela kroppsvikten på den för att få oväsendet att sluta snabbare, berät- tar Birgitta Larsson, Tumba, som minns tvätt- stugan i hyreshuset i Aspudden på 50-talet.

Kolossen vände med ett klonk

Vi är många som har gemensamma barndomsminnen från tvättstugorna – den kalla doften av Fenom på betong, fläktbruset i tvättstugan och den förskräckliga stenmangeln som fyllde ett helt rum. Den bestod av ett gigantiskt bord av sten med trärullar på. Ovanpå dem fälldes en annan stenskiva ner som drogs fram och tillbaka över rullarna. Där stod man med ryggen tryckt mot väggen. Stenskivan kom närmare och närmare. Bara någon decimeter från bröstkorgen vände kolossen med ett metalliskt klonk.

På kvällen travades rullade lakan upp som glesa timmerhus för att torka klart och hela huset doftade nytvättat.

När hemmatvättmaskinen blev vanlig i hemmen var stortvättsepoken slut, nu lever vi i småtvättandets tid. Häng tvätten ute om du längtar tillbaka, då kommer doften av storbyk tillbaka.

Läs också: Svunnet Sverige: Älskade, utskällda dragspel