Bakom kulisserna på Saltkråkan: Tjorven var tänkt som en tanig grabb

Eftersom stugkamraten Båtsman lade av så hemska fjärtar, tvingades Saltkråkans regissör glänta på dörren, trots 29 minusgrader utomhus.

Varvid hunden smet ut och den stackars Olle Hellbom var tvungen att pulsa runt i snön halva natten för att försöka haffa sin håriga filmstjärna.

Darrande av köld, med en whiskyflaska tätt tryckt mot bröstet, satt Hellbom nästa dag och muttrade: ”Men borde inte rollerna varit ombytta? Är det inte Sankt Bernhardshundar som ska leta reda på människor?”

För allt var inte enbart festligt, fridfullt och försomrigt under inspelningen av den TV-serie som hade premiär den 18 januari 1964, och som kom att förföra ett helt folkhem. 

Eller kanske snarare förstöra – om man fick tro vissa kritiker.

”En orealistisk, stereotyp idyll”, menade några av de samtida recensenterna och angrep Saltkråkans brist på ondska, ångest, våld, grälande föräldrar och annat som tillhör livets realiteter.

Men Astrid Lindgren skulle hela sitt liv försvara sin Saltkråkan med att detta är barnens sommar, barnens förtrollade värld.